Diabetes mellitus typ 2 är en sjukdom som blir allt vanligare i dagens samhälle, inte minst på grund av snabbmatens framgångar och en alltmer stillasittande livsstil. Vissa personer drabbas även av typ 1-diabetes, där bukspottskörteln helt slutar producera insulin, ofta redan i barndomen.
Det finns flera tester som kan visa om en person har diabetes, men innan de utförs vill läkaren först gå igenom de besvär patienten uppger och avgöra vilka prov som är relevanta för patientens situation.
Personer med diabetes uppvisar oftast följande tecken och symtom: täta urinträngningar, ständig törst och en känsla av att aldrig kunna dricka tillräckligt, en aldrig sinande hunger, trötthet och svaghet, suddig syn, aptitlöshet samt ökad infektionsbenägenhet i kroppen.
Vid typ 1-diabetes kommer symtomen ofta plötsligt och akut. Vid typ 2 utvecklas de däremot långsamt, och patienten märker förändringarna gradvis över tid.
Eftersom socker och fettämnen normalt inte finns i urinen kan läkaren ta ett urinprov för att se om patienten har diabetes. Innehåller urinen något av dessa ämnen tyder det på sjukdomen. Ofta låter sjuksköterskan patienten först gå på toaletten, därefter dricka vatten, och väntar sedan en halvtimme innan urinprovet tas – detta för att säkerställa att provet är så rent som möjligt.
Om patienten uppger ovanstående besvär och läkaren misstänker diabetes kan ett enkelt blodprov ibland tas direkt på platsen.
Oftast måste dock patienten fasta i åtta timmar innan ett nytt blodprov tas. Provet görs bäst på morgonen, så att patienten slipper svälta hela dagen.
Hos vissa patienter beställer läkaren ett särskilt prov som kallas postprandialt glukostest. Då äter patienten en fettrik och kolhydratrik måltid, varefter blod tas två timmar senare.
Ett annat test är det orala glukostoleranstesten (OGTT). Här äter patienten fettrika, kolhydratrika måltider i tre dagar och fasta sedan i åtta timmar före provet. Både blod och urin tas. Patienten dricker därefter en sockerlösning, och nytt blod tas med jämna mellanrum efteråt.
Ett normalt fasteblodsocker ligger mellan 70 och 110 milligram glukos per deciliter blod, vilket motsvarar cirka 3,9–6,1 mmol/liter – den enhet som oftast används i svenska labbsvar. Högre värden än så kan tyda på diabetes. Vid de prov som kräver att man äter innan är referensnivåerna något högre.
När patienten har fått en diabetesdiagnos vill läkaren fortsätta följa tillståndet och blodsockernivåerna över tid. Då kan ett blodprov som kallas glykosylerat hemoglobin – HbA1c – beställas. Det visar det genomsnittliga blodsockret under de senaste två till tre månaderna.
Ligger HbA1c över 7 procent (cirka 53 mmol/mol enligt den enhet som används i Sverige) betyder det antingen att patienten inte följer läkarens råd, eller att läkaren behöver justera doseringen av mediciner eller insulin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online