År 1928 genomförde den brittiske forskaren Frederick Griffith ett banbrytande experiment som skulle komma att förändra vår förståelse av ärftlighet. Han arbetade med två stammar av pneumokockbakterier (Streptococcus pneumoniae): en virulent, sjukdomsalstrande stam med skyddande kapsel, samt en icke-virulent och harmlös stam utan kapsel.
Griffith kombinerade värmedödade virulenta bakterier med levande, icke-virulenta bakterier och injicerade blandningen i möss. Resultatet blev överraskande: mössen blev allvarligt sjuka och dog. Vid analysen av de döda djuren fann Griffith levande virulenta bakterier – något som inte borde vara möjligt, eftersom de ursprungliga bakterierna antingen var döda eller harmlösa.
Det resultat som antydde att lunginflammationens orsak inte var ett kemiskt gift var just detta: mössen dog trots att de enda levande bakterierna som injicerats var av den ofarliga typen. Hade orsaken varit ett gift som frigjorts från de värmedödade bakterierna skulle det ha skadat mössen direkt, men det skulle inte ha förvandlat de levande bakterierna till en sjukdomsalstrande form.
Griffith drog därför slutsatsen att något slags arvsanlag hade överförts från de döda bakterierna till de levande och förvandlat dem till virulenta. Han kallade denna okända faktor för en "transformerande princip".
Först många år senare, genom Avery–MacLeod–McCartys berömda experiment 1944, kunde den transformerande principen identifieras som DNA. Griffiths arbete lade därmed grunden för upptäckten att DNA är bäraren av ärftlig information – en av de viktigaste insikterna i biologins historia.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online