Så behandlades bölder under digerdöden: Medeltidens metoder och misslyckanden

Under digerdöden på 1300-talet fanns ingen effektiv behandling för de smärtsamma bölder som kännetecknade sjukdomen. Den medicinska kunskapen var begränsad, och läkarna saknade helt förståelse för bakterier och infektionsspridning. Trots detta provades en rad olika metoder – men nästan alla saknade verklig verkan.

Åderlåtning

Åderlåtning var en av medeltidens vanligaste medicinska metoder. Man trodde att sjukdomar berodde på obalans i kroppens så kallade "humoraler", och att blodning kunde avlägsna de "onda" vätskorna. Mot bölder hjälpte dock metoden inte alls – tvärtom försvagade den ofta redan svårt sjuka patienter ytterligare.

Umlägg med örter och huskurer

Olika slags omlägg tillverkades av örter, växter och animaliska produkter i hopp om att dra ut varret och främja läkning. Vanliga ingredienser var lök, vitlök, bröd, honung och djurfett. Även om honung faktiskt har en viss antibakteriell verkan, hade dessa behandlingar i stort sett ingen effekt mot pestbölderna.

Öppnande av bölder

När en böld blev för stor eller smärtsam kunde den öppnas med kniv för att tömmas på var. Ingreppet var högst riskabelt, eftersom det ofta ledde till ytterligare infektioner – särskilt som sterila instrument och hygienrutiner saknades helt.

Amuletter och besvärjelser

Många människor bar amuletter och talismaner runt halsen eller hade dem med sig i tron att de skulle skydda mot sjukdom. Besvärjelser och magiska föremål ansågs kunna avvärda både pesten själva och dess plågsamma bölder.

Bön och religiösa ritualer

Bön, fasta och botgöring användes ofta i hopp om gudomlig hjälp och skydd. Digerdöden uppfattades av många som ett gudsstraff, vilket gjorde religiösa handlingar till en central del av folkets desperata försök att överleva.

Ingen verklig hjälp fanns att få

Ingen av dessa behandlingar byggde på vetenskapliga bevis, och de flesta hade liten eller ingen effekt alls. Digerdöden krävde uppskattningsvis en tredjedel av Europas befolkning, och utan kännedom om bakterien Yersinia pestis – som inte upptäcktes förrän på 1800-talet – stod medeltidens läkare helt maktlösa inför pandemin. Först när antibiotikan upptäcktes på 1900-talet fick man fram behandlingar som faktiskt fungerade.