Fetma innebär att du bär på för mycket kroppsfett. Faktorer som bidrar till fetma inkluderar genetik, överätning, en kost rik på feta livsmedel och fysisk inaktivitet. Vårdpersonal använder kroppsmasseindex, eller BMI, som ett mått för att bedöma om du bör klassas som fet. I grunden beräknas BMI genom att sätta din längd i relation till din vikt.
Ett BMI mellan 18,5 och 24,9 ligger inom det normala viktspektrat. Ett BMI mellan 25 och 29,9 betraktas som övervikt. Du räknas som fet om ditt BMI överstiger 30, och vid ett BMI över 35 talar man om svår fetma. Som exempel: om du är 165 cm lång och väger cirka 82 kg blir ditt BMI ungefär 30 – vilket innebär att du klassas som fet. För att komma ner till en frisk viktnivå behöver du då gå ner mer än 14 kg.
The Centers for Disease Control and Prevention (CDC) använder BMI för att mäta fetma eftersom metoden är billig, snabb och enkel att använda både för läkare och allmänheten. CDC utnyttjar BMI för att göra bedömningar av överviktiga och feta populationer.
Ett BMI på 30 eller högre innebär ökad risk för fetmarelaterade hälsotillstånd som typ 2-diabetes, hjärtsjukdom, stroke, artrit, högt blodtryck, artros, sömnapné, luftvägssjukdomar, cancer, gallblåsesjukdom samt kärlsjukdomar kopplade till kolesterol. Vårdpersonal tar fram kost- och träningsprogram utifrån detta värde för att hjälpa patienter med fetma att gå ner i vikt och minska risken för hälsoproblem.
BMI mäter endast förhållandet mellan längd och vikt för att bedöma fetma. Talet tar inte hänsyn till förhållandet mellan fett och muskler. På grund av detta kan du hamna i kategorin överviktig eller fet om du är exceptionellt atletisk och vältränad. En helhetsbild av fetma kombinerar därför BMI med andra bedömningar. Enligt National Heart, Lung and Blood Institutes Obesity Education Initiative är midjemåttet en bättre indikator på risk för hjärtsjukdom och andra hälsotillstånd. Generellt sett ökar kvinnor med en midja på 89 cm eller mer och män med en midja på 102 cm eller mer sin risk för fetmarelaterade sjukdomar.
BMI används även för att mäta fetma hos barn och ungdomar, men läkarna tillämpar inte samma kriterier som för vuxna. Enligt CDC har BMI för barn och ungdomar en ålders- och könskomponent, eftersom flickor och pojkar har olika kroppsfettprocent och olika viktfluktuationer under olika utvecklingsperioder. Vuxnas BMI är inte könsbaserat, så standardtabellen gäller för båda könen. Läkare rekommenderar inte bantningsdieter för barn och ungdomar om inte barnets hälsa är i fara.
Läkare rekommenderar olika metoder för att sänka ditt BMI och motverka fetmarelaterade hälsotillstånd. Enligt U.S. National Library of Medicine kan det räcka att gå ner bara fem till tio procent av din kroppsvikt för att generellt minska eller förebygga vissa livshotande, fetmarelaterade hälsotillstånd. Den första fetmabehandling som läkare rekommenderar inkluderar kostförändringar och motion. Kosttillskott används av vårdpersonal endast i sällsynta fall. Sista utvägen vid viktminskningsbehandling är bariatrisk kirurgi, en behandling som är reserverad för patienter med svår fetma.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online