Den schweiziska psykiatern Elisabeth Kübler-Ross var en pionjär inom forskningen kring död och sorg. År 1969 gav hon ut den banbrytande boken Om döden och livet (On Death and Dying), som många sorgeterapeuter fortfarande använder idag och som lade grunden för vår förståelse av sorgens olika stadier.
Även om boken primärt behandlar sorgestadierna i relation till döden kan modellen tillämpas på alla typer av förluster – inklusive förlusten av en kroppsdel genom amputation. Det är viktigt att komma ihåg att alla amputerade inte går igenom varje stadium, och att stadierna inte nödvändigtvis följer en bestämd ordning. Varje persons sorgeprocess är unik.
Till en början reagerar många amputerade med tillbakadraghet, isolering, förnekelse och en känsla av overklighet. En person som har haft tid att förbereda sig mentalt för en planerad amputation kan dock slippa uppleva förnekelse i samma utsträckning. Oavsett hur detta stadium yttrar sig ger det den drabbade tid att börja utveckla bättre strategier för att hantera sin nya situation.
Den nyligen amputerade kan riktta sin vrede och ilska mot människor i sin närmaste omgivning. Det är också vanligt att man söker en syndabock – exempelvis vårdpersonal, Gud eller ödet – för den lidande som förlusten medför. Den intensiva energi som ilskan genererar kan dock även kanaliseras konstruktivt, till exempel genom fysisk aktivitet eller meningsfulla projekt.
I förhandlingsstadiet försöker patienten ingå överenskommelser med Gud, sin läkare eller med sig själv. Det uttrycks ofta genom påståenden som: "Om du botar min arm lovar jag att hjälpa fattiga barn i Afrika resten av mitt liv." Många patienter förhandlar i det tysta, utan att berätta för någon. I grunden handlar detta stadium om ett försök att skjuta upp eller undvika den smärtsamma verkligheten av amputationen.
Sorgen över förlusten av en lem, kombinerad med oro inför framtiden, kan leda till depression. Den amputerade kan sova för lite eller för mycket, fastna i negativa tankar om vad som väntar, känna hopplöshet eller till och med prata om döden eller självmord. Detta stadium är sällan permanent, men professionellt stöd i form av samtalsterapi eller medicinsk behandling kan vara nödvändigt. Kontakta alltid vården om du eller någon i din närhet visar tecken på allvarlig depression.
I det sista stadiet har den amputerade kommit till rätta med sin förlust. Det innebär inte att man någonsin blir glad över att ha mist en lem – men man har funnit ett sätt att leva ett meningsfullt liv under nya förutsättningar. Stöd från en likarådgivare, det vill säga en annan amputerad som delar sina erfarenheter, kan vara ovärderligt i denna process. Många finner också styrka i patientföreningar, rehabiliteringsteam och närstående.
Sorgeprocessen efter en amputation tar tid och ser olika ut för alla. Med rätt stöd, tålamod och förståelse är det dock möjligt att gå vidare och bygga ett gott liv efter amputationen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online