Hypertoni, eller högt blodtryck, är i allmänhet en kronisk sjukdom som inte kräver akut behandling. Under vissa särskilda omständigheter – så kallad hypertensiv urgens och hypertensiv kris (även kallat hypertensivt akutläge) – stiger dock blodtrycket till farligt höga nivåer, vilket kraftigt belastar hjärtat, blodkärlen och lungorna. Dessa akuta medicinska tillstånd kan orsaka allvarliga skador på flera organ eller till och med bli dödliga, om patienten inte omedelbart får rätt medicinsk vård.
Vid hypertensiv urgens stiger blodtrycket snabbt och utgör en betydande risk, men vävnaderna har ännu inte skadats. Vid hypertensiv kris har däremot skador börjat uppstå i organ eller vävnad, vilket vanligtvis ger märkbara symtom. Kronisk, okontrollerad hypertoni eller olika utlösande faktorer – exempelvis plötsligt utsättande av vissa läkemedel, vissa former av stroke, vissa typer av lever-, njur- och endokrina sjukdomar samt, hos gravida kvinnor, eklampsi – kan orsaka båda dessa tillstånd.
Blodtrycket stiger som svar på en ökad vätskevolym eller ett förhöjt motstånd i blodkärlen. När det höga trycket i sin tur ökar motståndet kan blodflödet backa upp och överbelasta organ som hjärnan, njurarna, lungorna eller ögonen. Detta uppdammade blodflöde skadar vävnad och kan leda till livshotande tillstånd som hjärnblödning eller lungödem.
På grund av risken för vävnadsskador hanteras hypertensiv kris nästan alltid på akutmottagning eller intensivvårdsavdelning. Hypertensiv urgens behandlas däremot oftast inom öppen vård, med orala antihypertensiva läkemedel som slappnar av blodkärlens väggar och/eller diuretika som minskar kroppens vätskemängd.
Även snabba blodtrycksfall kan skada vävnader och organ. Därför måste den stabiliserande behandlingen vid hypertensiv kris alltid inkludera noggrann blodtrycksövervakning, med beredskap att stabilisera blodtrycket om det börjar sjunka för hastigt. Målet vid behandling av hypertensiva akutlägen är inte att sänka blodtrycket till normala värden, utan att påbörja en kontrollerad sänkning för att förhindra ytterligare skador. Generellt sätts intravenös vätska igång vid hypertensiv kris, både för att möjliggöra läkemedelsadministrering och för att förebygga plötslig kardiovaskulär kollaps när blodtrycket sänks.
Behandlingen varierar beroende på vilka organ eller vävnader som skadas samt vilka utlösande faktorer som föreligger. Har hjärnan påverkats får patienten ofta intravenösa läkemedel – typiskt labetalol, som motverkar naturliga kärlsammandragningar, och nitroprussid, som vidgar blodkärlen. Vid njurpåverkan används ofta nikardipin, en kalciumkanalblockerare som slappnar av kärlväggarna. Eklampsi behandlas med intravenöst magnesiumsulfat. Andra läkemedel kan vara aktuella beroende på patientens sjukdomshistoria och respons på behandlingen.
All behandling av hypertensiv kris måste ske i en kontrollerad miljö med tillgång till återupplivningsutrustning. Under hela behandlingen övervakas blodtryck, puls och andningsstatus kontinuerligt. De intravenösa läkemedlen justeras löpande för att blodtrycket ska sjunka stadigt men säkert. Andningsstöd kan ges i form av sugning, inhalationsbehandlingar och, vid behov, bröstdränering.
Sök omedelbar akut vård vid blodtryck över 180/120 millimeter kvicksilver. Hypertoni som åtföljs av bultande huvudvärk, yrsel, andningssvårigheter, förvirring, plötslig muskelsvaghet, sluddrigt tal, bröstsmärta eller blödning i ögat ska också bedömas av läkare omgående. Endast utbildad sjukvårdspersonal kan korrekt bedöma och behandla akuta hypertensiva tillstånd – tveka därför aldrig att ringa 112 vid misstanke om hypertensiv kris.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online