Det venösa blodtrycket – alltså trycket inom kroppens vener – regleras av flera samverkande faktorer. Att förstå dessa mekanismer är viktigt både inom fysiologin och inom vården, eftersom störningar kan leda till tillstånd som ödem och venös insufficiens. Här går vi igenom de åtta viktigaste faktorerna.
Venernas muskulära väggar kan dra ihop sig och slappna av, vilket direkt påverkar det venösa trycket. En god venustonus är särskilt viktig i kroppsdelar där venerna utsätts för högt tryck, exempelvis i underextremiteterna där blodet måste transporteras uppåt mot hjärtat.
Aktivitet i skelettmusklerna, framför allt vadmusklerna, fungerar som en pump som driver det venösa blodet mot hjärtat. När musklerna drar ihop sig komprimeras de omgivande venerna och blodet pressas uppåt, trots gravitationen. Denna mekanism bidrar väsentligt till det venösa återflödet och förhindrar att blodet samlas i extremiteterna.
Det negativa tryck som uppstår i bröstkorgen vid inandning gör att det venösa trycket sjunker något. Detta underlättar blodets återflöde till hjärtat och ökar blodflödet genom bröstkorgens stora vener.
Venerna är försedda med enkelriktade klaffar som förhindrar att blodet rinner baklänges. Klaffarna ser till att blodet alltid strömmar mot hjärtat och hjälper till att upprätthålla ett högre venöst tryck i extremiteterna.
Hjärtats pumpförmåga skapar den kraft som krävs för att driva blodet genom cirkulationssystemet. Om pumpförmågan nedsätts, exempelvis vid hjärtsvikt, kan det venösa trycket stiga, vilket i sin tur kan leda till vätskeansamling i vävnaderna (ödem).
Förändringar i blodvolymen, oavsett om de beror på blodförlust eller vätskeöverbelastning, påverkar det venösa blodtrycket. En minskad blodvolym kan ge lågt blodtryck (hypotoni) och sänkt venöst tryck, medan en ökad volym kan orsaka högt blodtryck (hypertoni) och förhöjt venöst tryck.
Motståndet som blodet möter när det passerar de små kärlen (arteriolerna) påverkar även det venösa trycket. Ett ökat perifert motstånd kan höja det venösa trycket, medan ett minskat motstånd sänker det.
I stående position verkar tyngdkraften nedåt på blodet, vilket ökar det venösa trycket i kroppens nedre delar, särskilt i fötter och ben. Effekten är mer uttalad hos personer med nedsatt venfunktion samt hos dem som står eller sitter stilla under längre perioder.
Det venösa blodtrycket styrs alltså av ett samspel mellan kärlens tonus, muskel- och andningspumpar, venklaffar, hjärtats pumpförmåga, blodvolym, perifert kärlmotstånd och gravitationen. Regelbunden fysisk aktivitet, särskilt gång och träning av benmusklerna, stärker flera av dessa mekanismer och bidrar till en frisk venös cirkulation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online