Hepatit B orsakas av ett virus och leder till inflammation i levern. En akut hepatit B-infektion kräver oftast ingen behandling, medan kronisk hepatit B behöver behandlas för att bromsa eller stoppa skadorna på levern. Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) lever mellan 800 000 och 1,4 miljoner personer i USA med kronisk hepatit B, och uppskattningsvis 3 000 personer dör varje år av sjukdomen. Behandling sker med antivirala läkemedel eller interferon, eller i svåra fall genom levertransplantation.
Interferonbehandling vid hepatit B stärker kroppens immunförsvar så att det bättre kan bekämpa infektionen. Läkare förskriver interferon när nivåerna av alaninaminotransferas (ALT) är förhöjda. Levern frisätter ALT när leverceller dör, vilket innebär att förhöjda ALT-värden tyder på att immunförsvaret har upptäckt infektionen och angriper de infekterade levercellerna.
Konventionellt interferon (interferon alfa-2b) är godkänt för både vuxna och barn, medan pegylerat interferon är godkänt för vuxna patienter med hepatit B.
När ALT-värdena är förhöjda och virusnivån är låg är interferoninjektioner som mest effektiva. Pegylerat interferon, ett tidsfrigörande läkemedel som ges en gång i veckan, är särskilt effektivt för att stärka immunförsvaret jämfört med konventionellt interferon.
Amerikanska läkemedelsverket FDA har godkänt fyra antivirala läkemedel, men endast ett av dem, lamivudin, är godkänt för både barn och vuxna. De övriga tre antivirala läkemedlen mot hepatit B är adefovir, entekavir och telbivudin. Antivirala läkemedel hindrar viruset från att föröka sig i levern. Med en lägre virusnivå utsätts levern för mindre skada.
Lamivudin tas som en daglig tablett eller som oral lösning och anses vara säkert. Det har få biverkningar och är effektivt så länge det används. När behandlingen avbryts stiger dock ALT-värdena igen. En betydande nackdel är att efter fyra år utvecklar 60 procent av patienterna resistens mot lamivudin.
Läkare byter därför ofta patienter som utvecklat resistens mot lamivudin till adefovir, som har samma virusbekämpande förmåga men inga resistensproblem.
Entekavir verkar ha en längre och mer varaktig effekt, även efter att patienten slutar ta läkemedlet. Resistens kan dock utvecklas, vanligtvis hos patienter som redan har resistens mot lamivudin.
Telbivudin, ett nyare läkemedel som godkändes 2006, har visat större förmåga att sänka ALT-värden och minska virusnivån än de övriga godkända behandlingarna. Det har heller inga kända betydande biverkningar eller problem med virusresistens.
Tenofovir godkändes 2008 och har tidigare använts för att behandla hiv. Det tas som en daglig tablett om 300 mg.
Flera nyare läkemedel är under kliniska prövningar och visar lovande resultat, bland annat emtricitabin och clevudin.
Levertransplantation är den enda behandlingen som erbjuder hopp vid leversjukdom i slutstadium. Utan uppföljande behandling är återfallsfrekvensen för hepatit B hela 80 procent och ettårsöverlevnaden endast cirka 50 procent. När patienter dock behandlas med hepatit B-immunglobulin (HBIG) eller antivirala läkemedel som lamivudin sjunker återfallsfrekvensen till 30 procent och överlevnaden ökar på motsvarande sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online