1. Hem
  2. Alternativ medicin
  3. Bett och stick
  4. Cancer
  5. Sjukdomar och behandlingar
  6. Tandhälsa
  7. Kost och näring
  8. Familjehälsa
  9. Hälso- och sjukvårdsbranschen
  10. Psykisk hälsa
  11. Folkhälsa och säkerhet
  12. Kirurgi och ingrepp
  13. Hälsa

AASLD:s riktlinjer för hepatit C – testning, diagnos och behandling

American Association for the Study of Liver Diseases (AASLD) ger ut riktlinjer för diagnostik och behandling av leversjukdomar, inklusive hepatiter, minst en gång per år. Syftet är att ge läkare och annan vårdpersonal tillgång till den mest aktuella informationen. Riktlinjerna för hepatit C uppdaterades senast i april 2009 och författades av Marc G. Ghany, MD, Doris B. Strader, MD, David L. Thomas, MD samt Leonard B. Seeff, MD.

Vem bör testas?

Enligt AASLD bör alla personer som använder eller tidigare har använt intravenösa droger testas för hepatit C. Andra riskgrupper omfattar:

  • Personer som fått ett transplanterat organ, blod eller blodprodukter före 1992
  • Hemofilipatienter som erhöll blodprodukter före 1987
  • Personer med oförklarligt förhöjda nivåer av enzymet aminotransferas
  • Patienter som genomgår hemodialys
  • Barn till mödrar med hepatit C
  • Personer med hiv

Även sexualpartners till personer med hepatit C bör erbjudas testning, även om sexuell smittspridning av viruset inte är vanlig.

Så ställs diagnosen

AASLD rekommenderar att tester som påvisar antikroppar mot hepatit C-viruset (HCV) kombineras med tester som detekterar virusets RNA för att bekräfta en infektion. Patienten testas först för antikroppar, vilket visar om personen någon gång har smittats, men säger ingenting om infektionen är pågående. Personer som testar positivt för HCV-antikroppar bör därför därefter testas för HCV-RNA, vilket indikerar en aktiv infektion.

RNA-testning rekommenderas också för patienter som saknar antikroppar men har ett nedsatt immunförsvar och nyligen kan ha smittats. Dessutom rekommenderar AASLD bestämning av virustyp, så kallad gentypning. Resultatet visar vilken typ av virus som orsakat infektionen och gör det möjligt för läkaren att fatta välgrundade behandlingsbeslut.

Leverutredning

För att bedöma hur långt levernjukdomen har framskridit hos personer med kronisk HCV-infektion rekommenderar AASLD leverbiopsi. Detta gäller särskilt patienter med HCV-gentyp 1, som generellt svarar sämre på antiviral behandling än patienter med gentyp 2 och 3.

Behandling

AASLD:s rekommenderade behandling för kronisk HCV-infektion är en kombination av de antivirala läkemedlen peginterferon alfa och ribavirin. Personer med gentyp 1 behöver i allmänhet behandlas i 48 veckor, medan de med gentyp 2 och 3 oftast klarar sig med 24 veckor. Under behandlingens gång bör patienten testas regelbundet för att kontrollera om viruset har eliminerats. Om viruset försvinner innan den planerade behandlingstiden är slut kan läkaren rekommendera att behandlingen avslutas i förtid.

Att tänka på vid uteblivet svar

Vissa patienter svarar inte positivt på antiviral behandling. AASLD rekommenderar inte fortsatt behandling hos dessa patienter, med ett undantag: om den första behandlingsomgången bestått av enbart icke-pegulerat interferon eller enbart pegulerat interferon kan ny behandling prövas.

Kom ihåg att riktlinjerna är från 2009

Riktlinjerna ovan härrör från april 2009. Sedan dess har behandlingen av hepatit C utvecklats dramatiskt. AASLD rekommenderar idag, tillsammans med Infectious Diseases Society of America (IDSA), direktverkande antivirala läkemedel (DAA), som botar över 95 procent av alla patienter efter endast 8–12 veckors tablettbehandling – helt utan interferon. För aktuella rekommendationer hänvisas till AASLD-IDSA:s senaste riktlinjer för hepatit C.

Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online