Det finns fem kända virus som orsakar hepatit (leverinflammation). Samtliga kan påvisas genom att mäta nivåerna av antikroppar eller leverenzymer i blodet. Vissa antikroppar stannar i blodet i några veckor, medan andra kan spåras i månader eller år efter den första infektionen. Att veta när dessa antikroppar och enzymer är detekterbara hjälper läkaren att bedöma när infektionen inträffade och om patienten fortfarande är smittsam.
Hepatit är en leversjukdom som orsakas av en av fem virala infektioner. En av de första indikatorerna på hepatit är förhöjda nivåer av leverenzymerna AST och ALT i blodet. Dessa enzymer läcker ut i blodet när leverns celler skadas och bryts ner.
Om hepatiten beror på en infektion börjar kroppen bilda antikroppar mot det specifika viruset. Dessa antikroppar förekommer i två klasser: IgM och IgG. IgM-antikroppar visar sig tidigt i infektionsförloppet och stannar i blodet några veckor. IgG-antikroppar visar sig senare men kvarstår i månader eller år, vilket gör dem värdefulla för att se om en person haft en tidigare infektion.
Hepatit A orsakas av hepatit A-viruset (HAV), ett virus som främst sprids via förorenad mat och vatten. Cirka en vecka efter smittotillfället stiger leverenzymerna och IgM-antikroppar blir påvisbara i blodet. IgM-nivåerna sjunker därefter till odetekterbara nivåer efter ungefär 13 veckor.
IgG-antikroppar visas cirka två veckor efter exponering och förblir detekterbara i många år. Genom att analysera leverenzym- och antikroppsnivåerna går det att fastställa ett ungefärligt datum för infektionen och hur länge patienten varit smittsam för andra.
Hepatit B-viruset (HBV) är ett blodburet virus som orsakar hepatit B. Den första markören som kan påvisas i blodet är hepatit B-ytantigen (HBsAg), som visas ungefär fyra veckor efter infektionen och kvarstår i omkring två månader. Virusets arvsmassa, HBV-DNA, kan också detekteras under samma period.
Vid omkring tre till 15 veckor efter smittan visas hepatit B-e-antigen (HBeAg), vilket tyder på en aktiv, akut sjukdom. Kort därefter, när HBeAg inte längre kan påvisas, bildas antikroppar mot antigenet som varar i månader eller år.
IgM-antikroppar mot hepatit B-kärnantigen (HBcAg) visas cirka tre veckor efter infektionen, ofta samtidigt som de första symtomen debuterar. IgG-antikroppar mot HBcAg kvarstår i månader eller år. Antikroppar mot HBsAg visas slutligen omkring 32 veckor efter infektionen och består på obestämd tid – deras närvaro brukar tolkas som skydd mot återinsjuknande.
Hepatit C orsakas av hepatit C-viruset (HCV), ett annat blodburet virus. Akut HCV-infektion upptäcks främst genom förhöjda nivåer av leverenzymet ALT. Antikroppar mot viruset visas inte förrän upp till två månader efter smittan, och endast cirka 20 procent av de smittade får märkbara symtom.
Leverenzymnivåerna blir därför avgörande för den första upptäckten, medan HCV-RNA – som kan påvisas i blodet redan cirka tre veckor efter smittan – används för att bekräfta diagnosen. Förekomst av RNA utan förhöjda enzymer tyder dock oftast på en kronisk infektion snarare än en akut.
Hepatit D, en blodburen infektion, och hepatit E, som sprids via vatten och livsmedel, upptäcks också genom antikroppar mot respektive virus i kombination med förhöjda leverenzymnivåer. Närvaron av enbart antikroppar visar bara att personen någon gång exponerats för viruset. En kombination av antikropps- och enzymvärden krävs därför alltid för en säker diagnos.
Ett hepatittest kan övervägas vid symtom som trötthet, gulsot (gul hud och gulade ögonvitor), mörk urin, buksmärta i höger övre del av magen samt illamående. Testning rekommenderas även för personer med ökad risk, exempelvis efter oskyddat sex, delning av injektionsverktyg, resor till områden där hepatit är vanligt eller vid kontakt med smittat blod. Kontakta vården om du misstänker att du blivit smittad – tidig diagnos underlättar behandling och minskar risken för smittspridning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online