Hepatit C är en infektionssjukdom i levern som orsakas av hepatit C-virus. Smittan sprids främst via blod eller blodförorenade föremål, exempelvis kanyler, medan sexuell överföring är ovanlig. Enligt CDC, den amerikanska smittskyddsmyndigheten, kan symtomen omfatta gulsot (gulaktig hud och ögonvitor), illamående och bukbesvär – men de flesta drabbade har inga symtom alls i början.
Hos cirka 15–20 procent försvinner infektionen helt av sig själv, medan resten utvecklar en kronisk infektion. På sikt leder detta till kronisk leversjukdom hos omkring 70 procent av de smittade, vilket i vissa fall kräver levertransplantation. Tre olika genotyper (former) av viruset är vanliga i USA, och vilken genotyp man har påverkar både behandlingens längd och dess effekt.
Enligt National Digestive Disease Information Clearinghouse (NDDIC) har två läkemedel länge utgjort grunden i behandlingen av hepatit C. Pegylerat interferon (peginterferon) stimulerar immunförsvaret så att det kan bekämpa viruset och hindra det från att föröka sig, men som ensam behandling är det bara ungefär 35 procent effektivt. Ribavirin är ett antiviralt läkemedel som inte är tillräckligt verksamt på egen hand, men som förstärker effekten av peginterferon till cirka 55 procent. Kombinationen av dessa två läkemedel har därför varit den föredragna behandlingsformen, såvida patienten inte tål ribavirin och enbart kan få peginterferon.
Ett känt problem är att infektionen kan återkomma efter avslutad behandling. Virusnivåerna i blodet kan sjunka under behandlingens gång, men vid kontroll sex månader senare kan viruset ha kommit tillbaka. I vissa fall kan en ny behandlingsomgång ändå ge resultat. Genotyperna 2 och 3 svarar bättre på kombinationsbehandling, medan genotype 1 – den vanligaste i USA – är svårare att behandla.
Modern utveckling: Idag har så kallade direktverkande antivirala läkemedel (DAA) i stor utsträckning ersatt den äldre interferonbehandlingen. Dessa nya tablettbehandlingar botar över 95 procent av alla patienter, har kortare behandlingstid och betydligt färre biverkningar.
Enligt National Institutes of Health (NIH) pågår den traditionella behandlingen normalt i 24–48 veckor beroende på genotyp, och läkemedlen måste tas konsekvent för att ge effekt. Upp till 14 procent av patienterna avbryter dock behandlingen på grund av biverkningar, som influensaliknande symtom, blodavvikelser och psykiatriska besvär – framför allt depression.
Patienter ska följas noggrant under hela behandlingen, och det kan bli nödvändigt att komplettera med antidepressiva läkemedel för att motverka behandlingens psykiska effekter. Den som haft hepatit C, utvecklat kroniskt leversvikt och genomgått levertransplantation riskerar oftast ett återfall, eftersom de immunsupprimerande läkemedel som krävs för att förhindra avstötning av den nya levern samtidigt gör att viruset kan aktiveras igen.
Ribavirin får inte användas under graviditet, eftersom det kan orsaka allvarliga fosterskador eller fosterdöd även i låga doser. Detta gäller både kvinnans och mannens behandling. Alla kvinnor i fertil ålder måste därför genomgå graviditetstest innan behandlingen startar, och både män och kvinnor i fertil ålder ska använda två samtidiga preventivmetoder under behandlingen samt fortsätta med skydd i minst sex månader efter avslutad behandling.
Alkohol skadar levern ytterligare och kan snabba upp utvecklingen av leversjukdom, så total avhållsamhet är det säkraste valet. Begränsa dig åtminstone till ett eller två glas dagligen – och under antiviral behandling bör du helt avstå från alkohol, eftersom alkohol minskar behandlingens effekt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online