Hos de flesta patienter som drabbas av bältros räcker symtomen för att läkaren ska kunna ställa diagnosen. I vissa fall kan dock ytterligare tester behövas, och då finns det tre olika metoder att tillgå.
De två främsta symtomen på bältros är kraftig smärta och ett utslag med blåsor som följer nervens bana – alltså det område där viruset som orsakar sjukdomen (VZV, varicella-zostervirus) har reaktiverats. Utslaget sitter oftast på rumpan eller bålen. När dessa typiska symtom finns behövs ingen ytterligare testning, eftersom de i sig är diagnostiska för bältros.
Vissa personer upplever bältrossmärta men har inget utslag, eller endast ett mycket svagt sådant. I några fall kan ett annat tillstånd, exempelvis munsår eller genital herpes, ligga bakom symtomen. I dessa situationer krävs ytterligare undersökningar för att kunna ställa en säker diagnos.
Vätska från en blåsa kan odlas i laboratorium för att påvisa förekomsten av VZV. Enligt University of Maryland Medical Center (UMMC) kan det dock ibland vara svårt att använda denna metod som ett tillförlitligt diagnostiskt verktyg.
Med hjälp av ultravioletta strålar kan antikroppar mot VZV påvisas i ett prov som tas från en blåsa. UMMC uppger att detta test är mer träffsäkert och snabbare än en virusodling.
Polymeraskedjereaktion (PCR) kan också användas för att diagnostisera bältros. Tekniken innebär att virusets genetiska material förstärks så att det kan påvisas. Enligt UMMC används denna metod främst när diagnosen har varit svår att fastställa.
Medan de flesta bältrosfall kan diagnosticeras enbart utifrån de typiska symtomen finns det flera tillförlitliga tester att tillgå när bilden är otydlig. Virusodling, immunofluorescens och PCR-analys hjälper läkare att bekräfta diagnosen och utesluta andra tillstånd, vilket är viktigt för att rätt behandling ska kunna sättas in i tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online