Kombinationsbehandling vid hiv – så fungerar modern läkemedelsbehandling

Modern hiv-behandling består oftast av en så kallad cocktail av flera olika läkemedel. Antiretrovirala läkemedel används för att bekämpa hiv och aids, och behandlingen anpassas om viruset utvecklar resistens mot en viss läkemedelskombination. Genom att kombinera flera preparat med olika verkningsmekanismer blir behandlingen mer effektiv och risken för att viruset ska mutera minskar.

Historia

AZT (zidovudin) var det första läkemedlet mot hiv och aids. Det utvecklades ursprungligen redan 1964 som ett potentiellt cancerläkemedel. AZT var effektivt inledningsvis, men efter hand började viruset utveckla resistens hos allt fler patienter, vilket tvingade forskarna att söka nya behandlingsvägar.

Forskning

Studier från AIDSinfo-panelen av läkare och forskare, i samarbete med de amerikanska National Institutes of Health (NIH), visade att behandling med enbart AZT – som endast angrep en aspekt av virusets livscykel – gav viruset möjlighet att mutera. År 1992 introducerades därför nya antiretrovirala läkemedel som kombinerades med AZT för att mer effektivt bekämpa hivinfektionen. Detta lade grunden för den kombinationsbehandling som idag är standard, ofta kallad HAART (högeffektiv antiretroviral behandling).

Läkemedelsklasser

Det finns fem klasser av antiretrovirala läkemedel, som alla angriper hiv på olika sätt:

• Nukleosidiska omvänt transkriptashämmare (NRTI)
• Icke-nukleosidiska omvänt transkriptashämmare (NNRTI)
• Proteashämmare
• Fusions- och inträdeshämmare
• Integrasinhämmare

Sammansättning

En kombinationsbehandling innehåller vanligtvis läkemedel från tre olika klasser, men vissa kombinationer omfattar läkemedel från hela fyra klasser. Idag finns även fixerade kombinationspreparat där flera verksamma substanser samlas i en enda tablett, vilket gör det enklare för patienterna att följa sin behandling.

Biverkningar

Antiretroviral medicinering, vare sig den ges ensam eller i kombination, kan orsaka biverkningar som illamående och kräkningar, diarré, trötthet och slöhet. Enligt National Institutes of Health är dessa biverkningar vanligast i början av behandlingen och avtar ofta med tiden. Regelbunden uppföljning hos vårdpersonal är därför viktig för att hantera biverkningar och säkerställa att behandlingen ger önskad effekt.