Det finns flera olika typer av tester för att screena för hiv. Alla är mycket träffsäkra och ger resultat med upp till 99 procents noggrannhet, även om vissa metoder är betydligt dyrare än andra och därför inte används lika ofta. Valet av test beror ofta på hur snabbt svar man behöver, hur nyligen en eventuell smitta skett samt vilka resurser som står till förfogande.
Antikroppstester är de vanligast använda screeningverktygen för att diagnosticera hiv. De finns i flera olika varianter, varav vissa används i kombination med varandra. I stället för att leta efter själva viruset söker testen efter hiv-specifika antikroppar i blodet – det vill säga ämnen som kroppens immunförsvar producerar som svar på en infektion.
Enzymkopplad immunosorbentanalys, eller ELISA, är vanligtvis det första blodprovet som tas vid hivtestning. Det används som ett screeningverktyg och kan vara upp till 99 procent träffsäkert när det gäller att detektera antikroppar som kan tyda på hivinfektion. De antikroppar som testet hittar kan dock också orsakas av andra infektioner, vilket ibland leder till falskt positiva resultat. Ett positivt ELISA-svar ska därför alltid följas upp med ytterligare testning.
Om en person får ett positivt resultat vid ett ELISA-test används ett Western Blot-test för att bekräfta resultatet. Detta test söker specifikt efter hiv-specifika antikroppar, vilket innebär att ett positivt svar betraktas som ett definitivt tecken på hivinfektion. Kombinationen ELISA följt av Western Blot har länge varit standardmetoden för att ställa en säker diagnos.
Antigentestet letar efter p24, ett protein som är unikt för hiv och som kan påvisas tidigare i infektionsförloppet än antikroppar. Testet användes ursprungligen för att screena donerat blod, men visade sig vara relativt opålitligt på grund av sin låga känslighet. Av den anledningen används rena antigentester inte lika ofta som förr – de har i stor utsträckning ersatts av kombinationstester som samtidigt söker både antigen och antikroppar.
Det finns två huvudtyper av orala tester: OraQuick och OraSure. Båda analyserar förekomsten av hiv-indikatorer i saliv.
OraQuick ger ett svar redan inom cirka 20 minuter, men anses vara tillräckligt osäkert för att ett positivt resultat alltid måste bekräftas med uppföljande testning. OraSure bedöms däremot vara lika träffsäkert som ett blodprov, men det tar cirka två veckor innan resultatet är klart.
Nukleinsyratester är oerhört tillförlitliga, eftersom de påvisar själva det genetiska materialet från hiv-viruset i kroppen. Testerna kan dessutom upptäcka en infektion tidigare än antikroppsbaserade metoder, ofta redan 10–14 dagar efter smittotillfället. De är dock de dyraste hivtesterna som finns och betraktas därför sällan som ett realistiskt alternativ för storskalig screening. I stället används de främst i speciella situationer, till exempel vid misstanke om färsk infektion eller vid testning av blodgivare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online