Enligt amerikanska smittskyddsmyndigheten Centers for Disease Control and Prevention (CDC) levde över 1,1 miljoner amerikaner med humant immunbristvirus (HIV) år 2006. HIV är ett virus som angriper immunsystemet och försämrar kroppens förmåga att bekämpa infektioner, vilket i förlängningen kan leda till den ofta dödliga sjukdomen aids. Idag finns ingen bot mot HIV eller aids, men flera receptbelagda antiretrovirala läkemedel kan bromsa virusets spridning i kroppen. Även om dessa mediciner kan förlänga livet avsevärt medför de också risker för biverkningar, vars allvarlighetsgrad varierar beroende på vilken typ av läkemedel som används.
Nukleosidala omvänt transkriptashämmare (NRTI) hindrar HIV från att infektera fler immunceller genom att stoppa virusets replikation. Vissa biverkningar varar högst sex veckor, exempelvis trötthet, huvudvärk och aptitlöshet. Andra, mer sällsynta biverkningar utvecklas vid långtidsbehandling. Ett exempel är laktatacidos, ett tillstånd där blodet blir för surt och skadar kroppens celler. NRTI kan även orsaka fettansamling runt levern, ett tillstånd som kallas leversteatos (fettlever). En ytterligare besvärande biverkning är omfördelning av kroppsfett från armar, ben och stjärtparti till andra områden, som nackens bakre del, vilket bildar osnygga fettdepåer.
Icke-nukleosidala omvänt transkriptashämmare (NNRTI) fungerar på liknande sätt som NRTI, men stör virusets replikationsprocess via en annan mekanism. Under de första två till fyra veckorna av behandlingen är det vanligt med dåsighet, yrsel och koncentrationssvårigheter. Det finns även risk för allvarliga hudreaktioner efter cirka sex veckor, exempelvis Stevens-Johnsons syndrom. Denna allvarliga hudsjukdom kräver omedelbar medicinsk vård för att undvika bestående ärrbildning eller skador på hjärta, lungor, njurar eller lever.
Proteashämmare blockerar de enzymer som HIV behöver för att reproducera sig i cellerna. Eftersom proteashämmare ökar risken för blödningar ordineras de normalt inte till patienter med hemofili. Läkemedelsgruppen kan också höja nivåerna av fett och triglycerider i blodet samt orsaka fettomfördelning i kroppen, liknande den som ses vid NRTI-behandling. Dessutom kan proteashämmare utlösa diabetes eller okontrollerat höga blodsockernivåer – symtomen brukar vanligtvis uppträda tio till elva veckor efter behandlingsstart. I sällsynta fall påverkas leverfunktionen, vilket ökar risken för hepatit (leverinflammation).
Fusionshämmare hindrar HIV-viruset från att tränga in i immunsystemets celler och bromsar därigenom virusets spridning. Till skillnad från många andra antiretrovirala läkemedel, som tas i tablettform, ges fusionshämmare som injektion direkt i blodet. Injektionsstället blir ofta irriterat av läkemedlet, vilket kan resultera i cystor eller knölar i huden. Fusionshämmare orsakar ofta en minskning av de infektionsbekämpande vita blodkropparna, vilket ökar risken för sjukdomar som lunginflammation.
Kemokinreceptorantagonister (CCR5-antagonister) bekämpar HIV genom att påverka de delar av viruset som behövs för att invadera kroppens vävnader, medan integrashämmare stoppar processen där HIV:s DNA kopieras inuti immunsystemets celler. Mildare biverkningar av båda läkemedelsgrupperna inkluderar diarré, illamående, trötthet, yrsel och ledvärk. Kemokinreceptorantagonister ökar risken för infektioner i de övre luftvägarna, med symtom som nästäppa, hosta och andningssvårigheter. Integrashämmare ger ofta upphov till onormalt livliga drömmar samt kliande hudutslag. Båda läkemedelsgrupperna kan dessutom påverka levern på ett sätt som liknar effekterna av proteashämmare.
Biverkningarnas art och svårighetsgrad varierar från person till person, och nya, mer skonsamma läkemedel kombineras idag ofta för att minimera riskerna. Kontakta alltid din läkare om du upplever ovanliga symtom under pågående HIV-behandling – många biverkningar kan hanteras genom dosjusteringar eller byte av läkemedel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online