Att göra ett HIV-test kan kännas nervöst för vem som helst. Att dessutom behöva fundera på hur pålitligt testet är borde egentligen inte behöva vara en källa till oro, men för många är det just det. Här går vi igenom de faktorer som påverkar noggrannheten hos de HIV-tester som finns tillgängliga idag, så att du kan känna dig trygg med ditt resultat.
Ett test som ska avgöra om en person är HIV-positiv söker inte efter själva viruset i blodet. Istället undersöker det om kroppen har börjat bilda antikroppar för att bekämpa hiv. Antikroppsnivåerna kan påverka testets noggrannhet, eftersom det tar en viss tid – ofta några veckor – innan kroppen producerat tillräckligt många antikroppar för att testet ska kunna upptäcka dem. Denna period kallas för den så kallade fönstertiden.
Det finns tre tester som vanligtvis används för att påvisa HIV-antikroppar: ELISA, Western Blot och HIV-snabbtestet. Varje test använder något olika metoder för att ta fram ett resultat, och de skiljer sig också åt när det gäller hastighet och tillförlitlighet.
För att säkerställa ett så tillförlitligt resultat som möjligt görs alltid ELISA-blodprovet först. Om det visar ett positivt svar utförs därefter ett Western Blot-test som bekräftelse. Tillsammans har de två testen en noggrannhet på över 99 procent, vilket gör kombinationen till guldstandarden inom HIV-diagnostik.
HIV-snabbtestet är ett munsvabbtest där resultatet får inom 20 till 40 minuter. Det finns dock en liten felmarginal, vilket gör detta test till det minst noggranna av de tre alternativen. Ett positivt resultat måste därför alltid bekräftas med antingen ett ELISA- eller ett Western Blot-test innan någon diagnos kan ställas.
Falskt positiva resultat är mycket ovanliga, men de förekommer. De inträffar med en frekvens på cirka 1 till 5 fall per 100 000 genomförda tester. Ett preliminärt positivt svar bör därför alltid följas upp med ytterligare provtagning hos vårdpersonal innan några slutsatser dras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online