Sedan de första fallen upptäcktes på 1980-talet har aids utvecklats till en av vår tids allvarligaste globala epidemier. Ingenstans har sjukdomen dock fått mer förödande konsekvenser än på den afrikanska kontinenten. Trots att Afrika endast har omkring en åttondel av världens befolkning står regionen för två tredjedelar av alla hiv-smittade och hela 75 procent av alla dödsfall i sjukdomen. Epidemin berör alla delar av det afrikanska samhället och utgör ett enormt hot mot en av världens fattigaste regioner.
Afrikas första officiellt rapporterade aidsfall registrerades 1982. Studier som citeras av den brittiska biståndsorganisationen Avert tyder dock på att sjukdomen kan ha funnits i Afrika redan under 1960-talet. Under 1980-talet nådde epidemin stora proportioner och fortsatte därefter att spridas. Smittspridningen var särskilt snabb i Östafrika, framför allt i området kring Victoriasjön.
Forskning från nationella och internationella organisationer, bland annat WHO, FN och AIDS Action, har pekat ut flera ekonomiska, sociala och kulturella faktorer som bidragit till spridningen av hiv i Afrika. Bland dessa finns fattigdom, kvinnors låga sociala status, prostitution, fördomar kring kondomanvändning samt arbetsmigration. Lastbilschaufförer och andra arbetare som befann sig långt hemifrån besökte ofta prostituerade, vilket ytterligare drev på smittspridningen.
Enligt Förenta nationerna är aids den vanligaste dödsorsaken i Afrika. Kvinnor utgör nästan 60 procent av samtliga aidsfall på kontinenten, och enligt Kaiser Family Foundation löper kvinnor och unga i åldern 15–24 år störst risk att smittas. Dessutom föds många afrikanska barn med hiv, eftersom smittan överförs från hiv-positiva mödrar till deras barn. Den höga förekomsten av aids bland vuxna har lamslagit ekonomin i flera afrikanska länder, eftersom många inte kan arbeta på grund av sjukdom. De många lärardödsfallen har även drabbat utbildningssystemet hårt i flera länder.
Varken afrikanska regeringar eller internationella organisationer reagerade snabbt på epidemins utveckling. Korruption, krig och svag ekonomisk tillväxt begränsade regeringarnas förmåga att hantera situationen, medan exempelvis Världshälsoorganisationen initialt inte betraktade aids som Afrikas viktigaste folkhälsoproblem. På senare år har dock flertalet afrikanska länder utarbetat nationella strategier och riktlinjer för att bekämpa sjukdomen. Uppskattningar från FN och WHO från 2007 antyder att förekomsten av aids i Afrika har stabiliserats, och vissa länder har till och med kunnat notera sjunkande smittotal.
Förekomsten av hiv och aids varierar kraftigt mellan Afrikas olika regioner. Smittfrekvensen är betydligt högre i södra Afrika än i östra och västra Afrika. I Sydafrika, Zambia och Zimbabwe beräknas 15–20 procent av befolkningen vara hiv-smittad. Botswana har en ännu högre andel – över 23 procent. I östafrikanska länder som Kenya och Uganda överstiger smittfrekvensen 5 procent, medan Nigeria ligger på omkring 3 procent. En av kontinentens lägsta nivåer återfinns i Senegal, där mindre än 1 procent uppskattas vara smittad. Senegal var dessutom ett av de första afrikanska länder som agerade beslutsamt mot sjukdomen.
För flera afrikanska ledare har epidemin inte bara inneburit en nationell kris utan även djup personlig sorg. År 1987 meddelade Zambias president Kenneth Kaunda att hans son Masuzyo hade avlidit i aids. År 2005 krävde sjukdomen livet av Makgatho Mandela, son till Sydafrikas tidigare president Nelson Mandela.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online