När övergår HIV till AIDS? Så fungerar sjukdomsförloppet

Det bästa sättet att beskriva förhållandet mellan HIV och AIDS är att se dem som två ändar av ett och samma spektrum. Även om HIV och AIDS är nära förknippade finns det tydliga skillnader mellan de två tillstånden. HIV är inte samma sak som AIDS, och en person som lever med HIV behöver alls inte utveckla AIDS.

För att förstå när en HIV-infektion övergår i fullt utvecklad AIDS ska vi först titta närmare på skillnaderna mellan HIV och AIDS.

Vad är HIV?

HIV (Human Immunodeficiency Virus) angriper immunförsvaret och förstör T-hjälparcellerna. Dessa celler fungerar ungefär som vakthundar – deras uppgift är att hitta och isolera patogener så att immunsystemet kan förstöra dem. Hos en person med HIV gör förstörelsen av T-hjälparcellerna att viruset kan tränga in i och successivt bryta ner immunsystemet.

Vad är AIDS?

AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome) är en rad sjukdomar och infektioner som uppstår till följd av ett försvagat immunförsvar. Det är egentligen inte en sjukdom i sig, utan slutresultatet av den skada som hivviruset åstadkommer i kroppen.

Varför HIV inte är AIDS

Personer i tidiga stadier av HIV har fortfarande ett fungerande immunförsvar. Så länge immunsystemet fortsätter att arbeta kan det skydda kroppen mot de opportunistiska infektioner som kännetecknar AIDS.

När övergår HIV till AIDS?

Det finns tre viktiga indikatorer på fullt utvecklad AIDS: virusmängden i blodet, låga nivåer av T-celler (CD4-celler) samt förekomsten av opportunistiska infektioner. Virusmängden, ofta kallad viral load, anger hur mycket hivvirus som finns i kroppen. En hög virusmängd kombinerat med ett lågt CD4-värde signalerar att immunförsvaret sviktar.

Att leva med HIV

I dag finns flera effektiva läkemedelsbehandlingar – så kallad antiretroviral terapi – som syftar till att sänka virusmängden och höja nivåerna av CD4-celler. En person med HIV som håller sina cellvärden uppe kan leva ett långt och produktivt liv utan att någonsin utveckla AIDS. Med tidig diagnos och regelbunden behandling går virusmängden ofta ner till så låga nivåer att viruset inte ens går att påvisa i blodet, vilket också innebär att risken att smitta andra i praktiken eliminerast.