AIDS är en livshotande sjukdom som också kallas förvärvat immunbristsyndrom. Sjukdomen utgör det allra sista stadiet av en infektion orsakad av viruset HIV, det humana immunbristviruset. Symtomen beror på att immunförsvaret sviktar allvarligt, vilket gör den drabbade betydligt mer mottaglig för bakterier, virus och andra organismer som kan utlösa sjukdomar och infektioner.
Eftersom det ännu inte finns något botemedel mot AIDS inriktar sig behandlingen på att hålla symtomen under kontroll så länge som möjligt och att förbättra patientens livskvalitet med hjälp av olika läkemedelskombinationer.
En person som utvecklat AIDS har oftast burit på ett skadat immunförsvar under lång tid till följd av HIV-infektionen. Patienter med AIDS löper därför stor risk att drabbas av så kallade opportunistiska infektioner – infektioner som utnyttjar ett försvagat immunförsvar, exempelvis vissa former av lunginflammation.
De vita blodkroppar som leder kroppens försvar mot främmande ämnen kallas CD4-lymfocyter. Ett värde som i praktiken definierar AIDS är när en person med HIV har en CD4-nivå på 200 celler eller lägre, eftersom normalområdet hos en frisk person ligger mellan 800 och 1 200.
Det finns en rad symtom förknippade med AIDS, och de flesta hänger samman med de infektioner som hunnit ta fäste i kroppen. Nattsvettningar är vanliga, liksom långvarig feber över 38 grader Celsius. Även ihållande diarré och ofrivillig viktnedgång är typiska tecken.
Andra vanliga symtom är huvudvärk, suddig syn eller dubbelseende samt andnöd. En person med AIDS kan dessutom drabbas av torrhosta och få vita fläckar på tungan eller i munhålan.
AIDS och HIV behandlas med så kallade antiretrovirala läkemedel. Dessa delas in i flera klasser, varav den äldsta är nukleosidanalogiska omvänt transkriptashämmare (NRTI). Retrovir och Epivir är exempel på denna typ av läkemedel, som hindrar HIV-viruset från att föröka sig i kroppen.
Proteashämmare (PI) är läkemedel som syftar till att stoppa HIV-virusets replikation i senare stadier av sjukdomen. Exempel på denna grupp är Norvir och Prezista. Proteashämmare kombineras ofta med andra HIV-läkemedel för att uppnå bättre effekt.
Bland de antiretrovirala läkemedlen finns även icke-nukleosidiska omvänt transkriptashämmare (NNRTI) och nukleotidiska omvänt transkriptashämmare (NtRTI). Båda typerna fungerar genom att kortsluta HIV-viruset när det försöker föröka sig. Exempel på NNRTI:er är Viramune, Sustiva och Rescriptor, medan Viread är den enda NtRTI som godkänts av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. Viread har visat effekt både mot AIDS och hepatit B och verkar kunna hjälpa patienter som inte svarat på NNRTI-behandling.
Under senare år har resistenta stammar av HIV uppstått, vilket innebär att många av de traditionella läkemedlen inte längre får effekt. Fusionshämmare, framför allt läkemedlet Fuzeon, har visat sig kunna dämpa vissa av dessa stammar. Namnet kommer av att läkemedlet förhindrar HIV-virusets hölje från att fusionera med membranet hos friska celler.
Integrashämmare används för att behandla AIDS-patienter som blivit resistenta mot andra läkemedel. Enligt Mayo Clinic är Isentress hittills den enda integrashämmaren som godkänts av FDA för behandling av AIDS. Selzentry är en så kallad kemokinkoreceptorhämmare som används mot en särskild variant av viruset, CCR5-tropisk HIV-1.
Dagens HIV-vård bygger oftast på kombinationsbehandling, där flera läkemedel från olika klasser används tillsammans för att hålla virusmängden nere och skydda immunförsvaret. Med rätt behandling kan många personer med HIV leva i decennier utan att utveckla AIDS, vilket gör tidig diagnos och regelbunden medicinsk uppföljning avgörande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online