
Arytmi – ett samlingsbegrepp för oregelbundna hjärtrytmrubbningar – har fascinerat läkare i århundraden. Men vem var den som först dokumenterade tillståndet på ett vetenskapligt sätt? Svaret leder oss tillbaka till 1700-talet och den engelske klinikern William Heberden.
År 1759 publicerade Heberden sitt verk Commentarii de Morborum Historia et Curatione. Där skildrar han patienter som lidit av hjärtklappning och en uppenbart oregelbunden puls – symtom som idag klassificeras som förmaksflimmer, den vanligaste arytmiformen. Heberden var en av sin tids mest ansedda läkare; han gav också namn åt de ledgängsknöljar som kallas Heberden nodes och skrev det klassiska arbetet om bröstsmärta vid angina pectoris.
På Heberdens tid saknades tekniska hjälpmedel för att registrera hjärtats elektriska aktivitet. Läkarna fick lita på pulspalpation och stetoskop. Det var först i början av 1900-talet, när den holländske fysikern Willem Einthoven utvecklade elektrokardiografen (EKG), att arytmier kunde diagnostiseras exakt och systematiskt.
Tack vare EKG-tekniken kan dagens läkare snabbt identifiera olika rytmrubbningar och initiera behandlingar som minskar risken för allvarliga komplikationer – exempelvis stroke vid förmaksflimmer. Även om verktygen har förändrats dramatiskt, ligger Heberdens noggranna kliniska observationer fortfarande till grund för vår förståelse av arytmier.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online