Arytmi, eller hjärtrytmrubbning, är ett samlingsnamn för tillstånd där hjärtat slår oregelbundet, för snabbt eller för långsamt. Men när gjorde läkarvetenskapen sina första observationer av detta tillstånd?
Den engelske läkaren William Heberden beskrev först förmaksflimmer i sin medicinska text Commentarii de Morborum Historia et Curatione från 1759. I verket dokumenterade han patienter som led av hjärtklappning och en oregelbunden puls, symtom som idag kopplas samman med förmaksflimmer – den vanligaste formen av arytmi.
Heberden var en av sin tids mest ansedda läkare och är även känd för att ha gett namn åt den kärlkrampssmärta som kallas Heberden nodes samt för sitt klassiska arbete om bröstsmärta vid angina pectoris.
På Heberdens tid fanns inga tekniska hjälpmedel för att studera hjärtats elektriska aktivitet. Läkarna fick förlita sig på att känna pulsen och lyssna på hjärtat med stetoskop. Det var först i början av 1900-talet, när Willem Einthoven utvecklade elektrokardiografen (EKG), som arytmier kunde diagnosticeras på ett exakt och systematiskt sätt.
Tack vare dessa framsteg kan läkare idag snabbt identifiera olika typer av rytmrubbningar och erbjuda behandlingar som minskar risken för komplikationer, exempelvis stroke vid förmaksflimmer. Heberdens tidiga kliniska beskrivningar lade dock grunden för den förståelse av arytmier som medicinen bygger på än idag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online