Kardit betecknar inflammation av hjärtmuskeln (myokardit), ofta utsträckt till perikardiet (perimyokardit) eller endokardiet. Det är ett kliniskt syndrom, inte en enda sjukdom.
Etiologier
- Infektiösa: Virala (coxsackievirus, parvovirus B19, SARS-CoV-2), bakteriella (borrelia, difteri), svamp, parasitära (Chagas).
- Autoimmuna: SLE, sarkoidos, gigantcellsmyokardit, eosinofilmyokardit.
- Post-infektiösa: Reumatisk feber (Grupp A streptokocker), post-viral autoimmun.
- Giftigt/Läkemedelsinducerat: Antracykliner, checkpoint-hämmare, kokain, alkohol.
- Idiopatiska: Ingen identifierbar orsak efter utredning.
Klinisk presentation
- Bröstsmärta (pleuritiskt eller tryckartat).
- Andfådd (ansträngnings → vila).
- Hjärtpälsning (arytmier vanliga).
- Trötthet, ansträngningsoförmåga.
- Hjärtsviktstecken (ödem, förhöjt JVP, S3 gallop).
- Feber, influensaliknande prodrom (vid infektiösa fall).
Diagnostik och hantering
- Biomarkörer: Troponin, BNP, CRP, SR.
- EKG: Diffusa ST/T-förändringar, låg spänning, arytmier.
- Ekokardiografi: Global hypokinesi, perikardvätska.
- Kardio-MRI: Sen gadoliniumförstärkning = guldstandard för vävnads karaktärisering.
- Endomyokardbiopsi: Utvalda fall (gigantcell, eosinofil, sarkoidos).
Behandling riktar sig mot orsaken: antiviral (begränsat bevis), immunsuppression (autoimmun), riktlinjeledd hjärtsviktterapi, rytmkontroll, och mekaniskt stöd (Impella, ECMO) för kardiogent chock. Prognos varierar stort – fulminant myokardit kan läka fullt med stöd; gigantcellsmyokardit har hög mortalitet utan transplantation.
