De gamla egyptierna betraktade hjärtat som kroppens allra viktigaste organ – säte för intelligens, känslor och personlighet. De trodde att hjärtat fortsatte fungera även efter döden och att det spelade en avgörande roll vid domen i livet efter detta.
Enligt egyptisk tro skulle den dödes hjärta vägas mot fjädern som tillhörde gudinnan Ma'at, sanningens och rättvisans symbol. Denna ceremoni skildras bland annat i Dödsboken, som var en samling trollformler och anvisningar för den dödes resa. Vägde hjärtat lättare än fjädern fick den döde kliva in i livet efter detta. Var det tyngre – belastat av synder – hotades han eller hon av evigt fördärv, ofta framställt som att bli uppäten av odjuret Ammit.
Just på grund av denna övertygelse tog balsamerarna största omsorg vid behandlingen av hjärtat. Medan lungor, lever, mage och tarmar togs ut och förvarades i så kallade kanopkärl, lämnades hjärtat oftast kvar i kroppen. Det smordes in med natron, ett naturligt salt som torkade ut och konserverade vävnaden, innan kroppen sveptes in i linnebandage.
Intressant nog togs hjärnan bort och kastades bort, eftersom egyptierna inte ansåg att den hade någon betydelse för tänkandet eller själen. I vissa fall ersattes hjärtat med en halskarb, en skalbaggsformad amulett som skulle skydda den döde under domedagen. I mer sällsynta fall togs hjärtat helt ut ur kroppen och placerades i ett eget kärl – men principen var alltid densamma: hjärtat måste bevaras, för utan det fanns ingen möjlighet till ett liv efter döden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online