Det klassiska svaret på frågan om antagonistiska endokrina körtlar är de hormonproducerande cellgrupperna i bukspottkörtelns Langerhanska öar: betacellerna och alfacellerna. Dessa utsöndrar två hormoner som har helt motsatta effekter på kroppen – insulin och glukagon.
Betacellerna utsöndrar insulin, vilket sänker blodsockernivån genom att underlätta upptaget av glukos i muskler, fettvävnad och andra celler. Alfacellerna utsöndrar däremot glukagon, som höjer blodsockret genom att stimulera levern att bryta ner lagrat glykogen till glukos.
Tillsammans håller dessa två hormoner blodsockret inom ett smalt, livsviktigt intervall – ett exempel på den balans som kallas homeostas. Störs denna balans kan det leda till tillstånd som diabetes eller hypoglykemi.
Ett vanligt missförstånd är att binjuremärgen och binjurbarken skulle vara antagonistiska. Binjuremärgen utsöndrar adrenalin och noradrenalin, som snabbt ökar hjärtfrekvens, blodtryck och andning vid kamp-eller-flykt-reaktioner. Binjurbarken producerar dock inte hormoner med motsatt effekt: kortisol hjälper kroppen att hantera långvarig stress, medan aldosteron reglerar salt-, vätske- och blodtrycksbalansen via njurarna. De båda delarna av binjuret samarbetar alltså snarare än motverkar varandra.
När man talar om antagonistiska funktioner hos endokrina körtlar är bukspottkörtelns insulin- och glukagonproduktion det tydligaste exemplet: två hormoner från samma organ som driver blodsockernivån åt motsatta håll och därmed tillsammans upprätthåller kroppens energibalans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online