I områden där malaria är en av de största dödsorsakerna har bärare av sicklecellsanlaget (det vill säga individer som är heterozygota för sicklecellsgenen) en så kallad heterozygotsfördel. Det innebär att de har en selektiv fördel jämfört med individer som inte bär på anlaget.
Malaria är en parasitinfektion som överförs via bett från infekterade honmyggor av arten Anopheles. Parasiten Plasmodium falciparum tar sig in i blodbanan och infekterar de röda blodkropparna. Sjukdomen orsakar årligen hundratusentals dödsfall världen över, främst i Afrika söder om Sahara.
Hos individer med sicklecellsanlag gör den onormala formen på de röda blodkropparna att malariaparasiten får svårare att tränga in i cellerna och föröka sig där. Resultatet blir att bärare av anlaget löper betydligt lägre risk att utveckla svår malaria och har större chans att överleva infektionen.
Denna fördel är särskilt uttalad i regioner där malaria är mycket vanligt och där parasitstammen är särskilt virulent. I dessa områden har bärare av sicklecellsanlaget en markant minskad risk att dö i malaria jämfört med dem som saknar anlaget.
Sicklecellsanlagets heterozygotsfördel är ett av de mest kända exemplen på hur naturligt urval verkar på en population. Här är det selektionstrycket närvaron av en dödlig sjukdom – malaria. Individer som bär på anlaget har bättre möjligheter att överleva och fortplanta sig i denna miljö, vilket med tiden leder till att frekvensen av sicklecellsgenen ökar i befolkningen.
Det är dock viktigt att komma ihåg att individer som är homozygota för genen – alltså ärver anlaget från båda sina föräldrar – utvecklar sicklecellanemi, en allvarlig och potentiellt livshotande blodsjukdom. Den evolutionära balansen mellan fördelen hos heterozygota bärare och nackdelen hos homozygota individer kallas balanserande selektion och förklarar varför anlaget finns kvar i malariadrabbade områden trots dess allvarliga konsekvenser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online