Laboratorietester kan delas in i tre huvudkategorier: screeningtester, diagnostiska tester och terapeutiska tester. Screeningtester utförs för att undersöka en enskild patient eller en hel patientgrupp med avseende på en viss sjukdom. Dessa tester görs oftast på vårdcentraler och akutmottagningar, men vissa genomförs även på hälsomässor och inom annan öppen vård. Diagnostiska tester är vanligtvis mer komplexa än screeningtester och utförs på mer avancerade laboratorier. De är också oftast mer träffsäkra än screeningtester. Terapeutiska tester utförs för att underlätta och styra en pågående behandling. De är ungefär lika komplexa som de diagnostiska testerna, men har ett annat syfte.
När en patient söker vård med influensaliknande symtom (feber samt hosta och/eller halsont) kan vården vilja testa för influensa för att bekräfta eller utesluta diagnosen. Ett prov tas från patientens slemhinna med en steril pinne. När provet kommer till laboratoriet bearbetas det med kemikalier för att frigöra och synliggälla eventuellt influensavirus. Lösningen som innehåller viruset testas sedan med antikroppar mot influensa. Beroende på typen av test fäster antikropparna vid viruset om det finns i provet, vilket orsakar en färgförändring eller grumlighet i lösningen (positivt resultat). Finns inget virus i provet sker ingen reaktion (negativt resultat).
Screeningtester som dessa kan endast påvisa förekomsten av viruset och avgöra om det rör sig om typ A eller typ B. De är dock värdefulla för att ge vårdpersonalen en ledtråd om patienten har influensa eller någon annan luftvägsinfektion, och resultaten är oftast klara inom cirka 15 minuter.
För att identifiera den specifika virusstammen krävs ett mer avancerat test. På de flesta större laboratorier används realtids-PCR (polymeraskedjereaktion). PCR-testet använder kemikalier för att öppna viruset och exponera dess RNA, alltså dess arvsmassa. När RNA:t är exponerat analyseras det efter sekvenser som fungerar som ett slags "fingeravtryck" för viruset. Genom att jämföra fingeravtrycket med kända fingeravtryck kan laboratoriepersonalen avgöra vilken virustyp och stam det rör sig om.
Ibland ger PCR-metoden ett positivt influensasvar men ingen information om stammen. I sådana fall utförs ännu mer omfattande tester, exempelvis odling av viruset i cellkultur följt av mikroskopisk analys. Virus utan känt fingeravtryck brukar kallas "nya", eftersom de inte upptäckts tidigare. Detta var fallet i april 2009 med influensaviruset H1N1, alltså den så kallade svininfluensan.
Terapeutiska tester för influensa omfattar ytterligare PCR-tester och cellkulturer för att upptäcka influensavirus som är resistenta mot antivirala läkemedel. Resistensen beror på genetiska mutationer hos viruset. Dessa mutationer syns i virusets fingeravtryck och jämförs med kända mutationer. Resultaten hjälper vården att välja rätt antiviral behandling för varje patient.
Vid ett screeningtest betyder ett negativt resultat inte nödvändigtvis att patienten är fri från sjukdomen. Det finns tillfällen då testerna inte lyckas påvisa ett virus, antingen på grund av testets begränsningar eller på grund av fel vid provhanteringen. Eftersom diagnostiska och terapeutiska tester utförs på större laboratorier av mer erfaren personal är de mindre felbenägna. Det är dock alltid vården som har det slutgiltiga ansvaret för bedömningen. Det är vårdgivarens uppgift att ställa diagnosen och erbjuda den bästa möjliga behandlingen.
Medicinsk teknik utvecklas ständigt, precis som annan teknik. Framtidens laboratorietestning av influensa innefattar mer träffsäkra screeningtester som är mindre känsliga för fel. På väg är även bärbara PCR- och virusodlingsmetoder som kan transporteras i en låda direkt till platsen för ett massutbrott, vilket minskar behovet av att flytta potentiellt smittsamma prover genom tätbebyggda områden. Tekniker som ännu är okända för forskarna kan dessutom komma att upptäckas i framtiden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online