Reumatoid artrit är en kronisk sjukdom som enligt National Arthritis Foundation drabbar över en miljon amerikaner. Sjukdomen kan vara mild och störa vardagen endast i liten utsträckning, men den kan också bli mycket invalidiserande och svår. Den går ofta i skov, med perioder av besvär följda av remission, och mycket återstår att förstå om vad som orsakar sjukdomen och varför den påverkar olika personer så olika. På grund av sjukdomens komplexitet har många forskare genom historien bidragit till att dagens läkare kan förstå och behandla den.
Tecken på det vi idag kallar reumatoid artrit har hittats i skelett från ursprungsbefolkningar i Tennessee och Kansas, daterade så långt tillbaka som till år 4500 f.Kr. Runt år 123 e.Kr. beskrev texter från Indien ett tillstånd där lederna var smärtsamma och svullna och där patienterna utvecklade feber. I takt med att vetenskapens metoder förbättrades lärde man sig alltmer om tillståndet.
Den första riktiga beskrivningen av reumatoid artrit gjordes under 1800-talet av den franske läkaren Augustin Jacob Landré-Beauvais. Själva benämningen "reumatoid artrit" användes dock inte förrän 1859, då den myntades av den Londonbaserade läkaren Sir Alfred Garrot. Redan under 1500-talet hade Guillaume de Baillou, dekanus vid universitetet i Paris, skrivit en av de första böckerna om artrit och reumatiska sjukdomar.
Redan under tidigt 1200-tal beskrevs tillståndet i stort sett på samma sätt som idag. De indiska texterna beskrev en sjukdom som gav smärtsamma och svullna leder, som ofta började i händer och fötter och så småningom spred sig till andra delar av kroppen. Guillaume de Baillou beskrev bilden ännu mer detaljerat och listade symtom som inflammation i lederna, stela muskler och smärta genom hela kroppen. Han noterade också att besvären blev värre på natten och störde patienternas sömn.
Beskrivningen av reumatoid artrit som används idag skiljer sig inte mycket från dessa tidiga iakttagelser. Sjukdomen är fortfarande känd för att orsaka svullna och smärtsamma leder. Dessutom vet vi numera att den även orsakar ledskador och deformiteter, samt att den kan angripa och skada kroppens inre organ.
Den första behandlingen mot reumatoid artrits symtom var perubark, som började användas runt år 1680. Perubarken lindrade vissa besvär, eftersom en av dess verksamma ingredienser var kinin, vilket har febernedsättande, antiinflammatoriska och smärtstillande egenskaper. År 1763 blev videbark den mest populära behandlingsformen. Videbark innehåller salicylat, den aktiva substansen i aspirin, och har använts genom århundradena för att minska smärta och inflammation. År 1897 lyckades företaget Bayer framställa aspirin syntetiskt, vilket snabbt kom att användas brett vid behandling av artrit.
Detta fortsatte fram till perioden mellan 1920- och 1950-talen, då nya läkemedel upptäcktes, bland annat guldsalter och syntetiska preparat som efterliknade kininets och videbarkens effekter. Idag är listan över använda läkemedel lång, och oftast kombineras flera mediciner för att kontrollera sjukdomens många symtom. Det krävs ofta en viss prövning för att hitta rätt medicinska kombination för varje enskild patient.
Läkare förlitar sig än idag på patientens egen berättelse om sina symtom för att kunna diagnostisera sjukdomen, precis som deras föregångare gjorde. Möjligheten att upptäcka ledförändringar förbättrades dock avsevärt tack vare Wilhelm Roentgens uppfinning av röntgen år 1895. Numera finns ännu mer avancerade diagnostiska metoder, som magnetresonanstomografi (MRI) och blodprover. Läkare kan idag kombinera patientens sjukdomshistoria med testresultat för att avgöra exakt vilken typ av artrit patienten lider av och vilka behandlingsalternativ som passar bäst.
Läkare rekommenderade förr patienter med artrit att vila i säng och inte belasta sina smärtsamma leder. Idag vet vi dock att regelbunden motion och rörelse är avgörande för att bromsa sjukdomens progression och begränsa ledskadorna. Motion kan dock vara smärtsam för personer med reumatoid artrit, vilket gör rätt anpassning viktig.
Ett annat viktigt steg i reumatoid artrits historia togs på 1920-talet med utvecklingen av den första konstgjorda leden. Det krävdes många försök av olika forskare, med många olika material, innan ledproteser blev möjliga. Därefter gjorde den engelske kirurgen John Charnley stora genombrott, och år 1961 utfördes ledplastiker rutinmässigt med gott resultat. Framstegen inom ledproteskirurgi fortsätter än idag och innebär ofta en livsförändrande skillnad för personer med reumatoid artrit.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online