Blindtarmen (cecum) är en del av tarmkanalen som ligger där tunntarmen övergår i tjocktarmen och som utgör utgångspunkten för blindtarmsbihanget (appendix). Mobilt blindtarmssyndrom beskriver buksmärtor i kombination med en blindtarm som inte är ordentligt fäst vid bukväggen.
Enligt Schwartz' "Principles of Surgery" är det dock oklart exakt hur stor grad av lösgöring som ska betraktas som onormal nog för att kunna anses vara den sannolika orsaken till symtomen. En löst fäst blindtarm kan dessutom ligga bakom ett ovanligt men allvarligt tillstånd som kallas volvulus (tarmvridning) av blindtarmen – ett tillstånd som skiljer sig från mobilt blindtarmssyndrom.
De inre organen i buken kan ligga antingen inuti eller utanför bukhinnan (peritoneum), en hinna av bindväv som klär bukhålan. Peritoneala strukturer, såsom levern, magsäcken och sigmoideum (den s-formade delen av tjocktarmen), ligger inuti denna hinna och hänger fast i den via bindväv som kallas mesenterium (tarmkrös).
Retroperitoneala strukturer, såsom tolvfingertarmen (duodenum), blindtarmen och den uppåtgående tjocktarmen, ligger däremot bakom bukhinnan, fästa mot den bakre bukväggen. Enligt Schwartz' "Principles of Surgery" är det vanligt att retroperitoneala strukturer som blindtarmen endast är delvis fästa vid bakväggen, på grund av normala variationer under fosterutvecklingen.
Det går inte att exakt bedöma hur fäst blindtarmen är med hjälp av röntgenundersökningar. Därför har de flesta fall av lös blindtarm upptäckts vid obduktion eller i samband med operation för annat bukbesvär – oftast blindtarmsinflammation (appendicit).
Enligt en artikel från 2007 publicerad i "Diseases of the Colon & Rectum" har kirurger i vissa fall av buksmärtor med okänd orsak opererat och då funnit att blindtarmen var mer löst fäst än vad de bedömde som normalt. Kirurgerna sydde fast blindtarmen i bukhinnan (ett ingrepp som kallas cecopexi), och de flesta patienter rapporterade därefter minskad smärta. Dessa erfarenheter låg till grund för begreppet mobilt blindtarmssyndrom.
Eftersom det inte finns någon tillförlitlig icke-kirurgisk metod för att mäta hur fäst blindtarmen är, har det inte gått att jämföra vilken grad av lösgöring som är typisk hos patienter med respektive utan oförklarliga buksmärtor. Kirurger har istället ansett att lösgöringen är onormal om patienten har symtom – vilket naturligtvis är en cirkulär definition.
Dessutom visar inte en förbättring av symtomen efter att blindtarmen återfästs nödvändigtvis att lösgöringen var orsaken. Det är nämligen väl belagt att det finns en placeboeffekt förknippad med att genomgå ett kirurgiskt ingrepp.
Oförklarliga buksmärtor, ofta åtföljda av diarré eller förstoppning, är relativt vanliga. Irritable bowel syndrome (IBS, känslig tarm) är en vanlig funktionell tarmsjukdom där patienter upplever smärta som inte kan förklaras med undersökningar. Vissa patienter med IBS kan råka ha en lös blindtarm helt av en slump, utan att mobilt blindtarmssyndrom nödvändigtvis är orsaken till besvären.
Volvulus är ett tillstånd där en del av tarmen vrider sig runt sin egen axel, vilket potentiellt kan avbryta blodförsörjningen till tarmen. Volvulus i blindtarmen är ovanligt – sigmoideum är ett betydligt vanligare ställe för tarmvridning.
Blindtarmsvolvulus åtföljs vanligtvis av en hög grad av lösgöring och skulle möjligen inte ens kunna uppstå utan den. Men volvulus bör inte förväxlas med mobilt blindtarmssyndrom, där blodförsörjningen inte är påverkad och därmed inte kan förklara smärtan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online