Hakmaskar är vanliga tarmparasiter som kan angripa människans tarmar och orsaka buksmärtor samt lindrig diarré. Enligt amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC beräknas över en miljard människor världen över ha varit infekterade av hakmask redan år 2002. Parasiten kan leda till allvarliga hälsoproblem, särskilt hos nyfödda, barn, gravida och undernärda personer.
Hakmask förekommer över hela världen men är vanligast i tropiska och subtropiska regioner. Parasiten trivs bäst och sprids mest i områden där klimatet är fuktigt och varmt, eftersom larverna kräver fukt och värme för att överleva i jorden.
Det finns två huvudarter av hakmask som infekterar människor: Ancylostoma duodenale och Necator americanus. Båda arterna finns på många geografiska platser, men Necator americanus är mest förknippad med sydöstra USA.
Smitta sker när bar hud kommer i kontakt med hakmasklarver. Det vanligaste sättet att bli smittad är att gå barfota på mark som kontaminerats med larver. Infektion kan också uppstå om man oavsiktligt sväljer kontaminerad jord. Hakmask smittar däremot inte genom direkt kontakt mellan människor.
Honmaskar i tunntarmen lägger ägg som passerar ut ur kroppen via avföringen. På platser där avföringen kommer i kontakt med jorden, till exempel där mänskliga avfallsprodukter används som gödningsmedel, kläcks äggen och larver utvecklas. Dessa larver kan tränga in genom huden på en person som rör vid den kontaminerade jorden, oftast genom att gå barfota.
Larverna transporteras sedan med blodet till lungorna, vandrar genom luftvägarna upp till munnen, sväljs och passerar via tjocktarmen ner till tunntarmen. Där växer larverna tills de vid full mognad är ungefär 1 centimeter långa.
Många infekterade får inga eller endast lindriga besvär, men vanliga symtom är buksmärtor, diarré, illamående och trötthet. Vid långvarig eller kraftig infektion kan maskarna orsaka järnbrist och blodbrist, eftersom de fäster vid tarmväggen och lever av värdens blod. Detta gör särskilt barn och gravida extra känsliga.
En hakmaskinfektion diagnostiseras genom analys av ett avföringsprov. Behandlingen sker vanligtvis med receptbelagd medicinering i tablettform och pågår ofta bara en till tre dagar, med få eller inga biverkningar. Ett nytt avföringsprov kan behövas efter behandlingen för att bekräfta att infektionen är borta.
Risken för smitta minskar betydligt genom att undvika att gå barfota i områden där avföring kan finnas i jorden, särskilt i varma och fuktiga klimat. God sanitet, säker hantering av avföring och regelbunden avmaskning av husdjur bidrar också till att begränsa spridningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online