Kolonbevattning (även kallad kolonhydroterapi) är en behandling där jästsvampar, gifter, hårda avföringsproppar och parasiter ska avlägsnas från tjocktarmen. Även om ingreppet ibland marknadsförs som hälsofrämjande finns det också betydande risker. Problemen kan sträcka sig från skador på ändtarmen till förvärring av befintliga åkommor. Här går vi igenom de viktigaste farorna du bör känna till innan du överväger behandlingen.
Personer som genomgår kolonbevattning löper ökad risk att drabbas av infektioner. Om utrustningen inte steriliseras ordentligt kan sjukdomar spridas via slangar och handtag. Ibland lossnar slangen från ändtarmen under behandlingen och kommer då i kontakt med baljan, som kanske inte är steriliserad. Detta kan orsaka olika typer av bakteriella eller virala infektioner. Dessutom rör sig patienterna vid reglagen för vattentillförseln under behandlingen, efter att de smort in sig och för in slangen i ändtarmen – handtagen blir därmed en potentiell smittväg.
I mer sällsynta fall har personer reagerat på latexen i spekulumet, den del av slangen som förs in i ändtarmen. Hos personer med svår latexallergi kan detta i värsta fall utlösa anafylaktisk chock.
Vissa kolonterapeuter använder endast slangar utan spekulum, ofta av kostnadsskäl eftersom dessa är engångsartiklar. Slangarna kan dock göra ont när de förs in och orsaka eller förvärra hemorrojder, även vid god smörjning. Dessutom förs slangarna vanligtvis in minst 10 centimeter i ändtarmen och den nedstigande delen av tjocktarmen, ofta i böjd vinkel på grund av slangens utformning. Om man inte är mycket försiktig finns risken att tarmväggen punkteras, vilket kan göra kroppen sårbar för allvarliga infektioner och toxemi (gifter i blodet).
Elektrolyter är mineraler i kroppen, såsom kalium och natrium, som nerver och vitala organ som hjärtat använder för att leda elektriska impulser. En kolonbevattning spolar ur en betydande mängd av dessa elektrolyter och kan dessutom leda till vätskebrist. Även om de flesta terapeuter ger patienten en elektrolytdryck efter behandlingen kan farliga obalanser uppstå redan under sessionen. I sällsynta fall kan vätska ansamlas i lungorna, eller så kan personen drabbas av hjärtsvikt.
Under en typisk kolonbevattningssession används cirka 95–115 liter vatten. En sådan stor mängd kan lätt skada kroppens naturliga bakterieflora i tarmen. Kosttillskott finns för att återuppbygga bakterierna, men mikroorganismerna måste överleva magsyran för att nå fram till tjocktarmen. Lyckas inte detta kan personen tillfälligt bli mer mottaglig för infektioner och parasitangrepp.
Det är ytterst viktigt att personer med vissa sjukdomar aldrig genomgår kolonbevattning. Behandling bör undvikas helt om du har någon av följande tillstånd:
Kolonbevattning bör heller aldrig utföras kort tid efter rektalkirurgi. Rådgör alltid med läkare innan du provar denna typ av behandling, särskilt om du har någon underliggande hälsoproblem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online