Barretts esofagus: behandlingsmetoder och uppföljning

Barretts esofagus är ett precanceröst tillstånd i den nedre delen av matstrupen. Diagnosen ställs genom mikroskopisk undersökning av vävnadsprov (biopsier) som tas från matstrupen i samband med en gastroskopi, även kallad övre endoskopi. Helst bör vävnadsproven analyseras efter en period med syradämpande behandling, eftersom detta ger ett mer tillförlitligt resultat.

Diagnosen är viktig att ställa eftersom Barretts esofagus är kopplat till en ökad risk att utveckla matstrupscancer. Med rätt uppföljning och behandling kan dock risken hanteras effektivt.

Riskfaktorer

Barretts esofagus är vanligare hos män, personer från 40 års ålder och individer med kronisk gastroesofageal reflux – till exempel halsbränna, sura uppstötningar eller sväljsvårigheter. Eftersom ett förhöjt kroppsmasseindex (BMI) kan bidra till utvecklingen av refluxsjukdom antas fetma också spela roll för uppkomsten av Barretts esofagus. Forskningsresultaten på området har dock varit motstridiga, och mer evidens krävs innan sambandet kan bekräftas säkert.

Kontroll och uppföljning

Enligt American College of Gastroenterologys riktlinjer ska svårighetsgraden av Barretts esofagus, alltså graden av dysplasi (cellförändringar), bedömas vid regelbundna intervall för att avgöra nästa steg i vården:

• Ingen dysplasi vid första gastroskopin: Två gastroskopier med biopsier rekommenderas inom ett år. Ger båda undersökningarna samma resultat upprepas kontrollen vart tredje år.
• Låggradig dysplasi: Fyndet ska bekräftas av en erfaren gastrointestinal patolog, varefter gastroskopi med biopsier upprepas inom sex månader. Om ingen progression till höggradig dysplasi ses fortsätter kontrollerna en gång per år tills två konsekutiva undersökningar visar att dysplasin är borta.
• Höggradig dysplasi: Fyndet ska bekräftas av patolog. Om slemhinnan ser oregelbunden ut kan en endoskopisk resektion övervägas för att få ett bättre vävnadsprov. Därefter upprepas gastroskopi och biopsier var tredje månad. Kvarstår höggradig dysplasi bör behandling med endoskopisk ablation, resektion eller esofagektomi övervägas.

Endoskopisk ablation

Vid ablation används olika tekniker för att förstöra det cellförändrade området, med målet att helt eliminera den onormala vävnaden. Vanliga metoder är radiofrekvensablation, fotodynamisk terapi, argonplasmakoagulation och kryoterapi. Alla patienter som genomgår ablation ska därefter få kontrollbiopsier vid regelbundna intervall för att säkerställa att området eliminerats helt och att ingen dysplasi syns vid minst tre konsekutiva endoskopier.

Endoskopisk resektion

Resektion via endoskopi används i ökande utsträckning för att behandla personer med Barretts esofagus. Under ingreppet injiceras koksaltlösning med adrenalin under slemhinnan, med eller utan sug, för att avgränsa det drabbade området. Vävnaden avlägsnas sedan. En nackdel med metoden är att det kan finnas kvarvarande vävnad som i värsta fall kan utvecklas till cancer. Det är därför ytterst viktigt att patienter som genomgått resektion får planerade endoskopiska kontroller, så att man kan försäkra sig om att all drabbad vävnad tagits bort.

Esofagektomi

Esofagektomi innebär att hela matstrupen opereras bort. Kirurgen skapar sedan en ny matstrupe av en del av magsäcken. Denna metod var tidigare standardbehandling vid Barretts esofagus, men idag väljer många patienter endoskopisk resektion eller ablation istället, eftersom esofagektomi är förenat med betydande komplikationsrisk och en viss dödlighet.