Multipel skleros (MS) är ingen vanlig sjukdom – cirka 400 000 amerikaner lever med den. Men den är desto mer påtaglig, både för omgivningen och framför allt för patienten själv. Sjukdomen tar sig gradvis, ibland på bara några få år, över patientens koordination, tal och tankeförmåga och reducerar dessa till darrningar, sluddrigt tal och förvirring. Även om medicinsk vetenskap har gjort vissa framsteg när det gäller att hjälpa patienter att leva med sjukdomen, är den fortfarande obotlig. Åtminstone hittills. Med stamcellsterapi kanske ett botemedel ligger nära förestående. Men till vilket pris?
Stamcellsforskare har konstaterat att embryonala stamceller (ESC) är pluripotenta: de kan utvecklas till vilken annan celltyp i kroppen som helst. Även om ESC verkar idealiska för behandling har forskare upptäckt flera nackdelar. Cellerna odlas från blastocyster – klumpar av celler härstammande från embryo som utvecklats i laboratorium, inte i en kvinnas kropp. En patients kropp kan komma att stöta bort dem som främmande celler. Forskarna är dock långt ifrån att veta om så verkligen är fallet, eller hur en eventuell avstötning skulle kunna kringgås. Den 23 januari 2009 godkände FDA de första kliniska fas 1-prövningarna med embryonala stamceller.
Många forskare var till en början inte särskilt entusiastiska över adulta stamceller. De ansåg att dessa celler hade en alltför begränsad förmåga att differentiera sig till andra celltyper. Nya upptäckter kan dock lösa detta problem. Det var dessutom svårt att producera cellerna i tillräckligt stora mängder från kroppens egna vävnader – även detta håller nu på att lösas tack vare ny forskning.
Utländska kliniker och läkare står inte under FDA:s tillsyn, även om vissa naturligtvis lyder under sitt eget lands motsvarighet. De har inte heller några "hemliga" metoder som inte är tillgängliga för den internationella medicinvärlden. Hur lyckas de då övertyga tusentals patienter att söka sig till dem? För det första verkar de uppnå häpnadsväckande resultat, även om beläggen till stor del bygger på enskilda patienters vittnesmål snarare än vetenskapliga studier. För det andra är teknikerna för grundläggande stamcellsbehandling redan välutvecklade. Behandlingen på många kliniker går till så att benmärg eller blod tas ut ur patientens kropp, varefter stamcellerna isoleras och förökas. Därefter sprutas cellerna tillbaka in i kroppen på olika sätt. Vissa kliniker arbetar på hög vetenskaplig nivå, medan andra är betydligt enklare utrustade.
Det går inte att bedöma kvaliteten på en klinik utifrån dess priser. En sofistikerad klinik i Tyskland tar mellan 10 000 och 20 000 dollar, medan kliniker i Dominikanska republiken och El Salvador tar från 12 000 upp till 65 000 dollar. Vissa utländska kliniker drivs av medicinsk personal från USA, och deras avgifter ligger mellan 17 000 och 30 000 dollar. Kinesiska kliniker erbjuder behandlingar för mellan 12 000 och 35 000 dollar, och mexikanska kliniker ligger på mellan 15 000 och 25 000 dollar.
Nästan alla dessa kliniker erbjuder autolog stamcellsterapi, det vill säga celler som tas från patientens egen kropp, isoleras och förökas innan de återinjiceras. Endast två kliniker erbjuder behandling med embryonala stamceller – en i Kina och en i Ukraina. Kliniken i Kina tar 22 000 dollar, medan den ukrainska kliniken tar 18 750 dollar inklusive resekostnader.
Är priset då värt det? Tidskriften Popular Science tog upp frågan i sitt nummer från juni 2010. Den medicinska etablissemanget svarar generellt nej – och det finns verkliga risker att ta hänsyn till. Samtidigt finns det läkare och annan medicinsk personal som menar att behandlingen är värd att överväga, särskilt om ditt tillstånd försämras snabbt.
Om du funderar på detta alternativ, gör det noggrant. Välj klinik med omsorg. Rådfråga andra, kontrollera personalens kvalifikationer, begär underlag för deras resultat och prata i möjligaste mån med tidigare patienter. Och acceptera en sak: det finns inga garantier.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online