Namnet "snappfinger" (engelska: trigger finger), som numera ibland även kallas "Blackberry Thumb", kommer från det smärtsamma knäppande och klickande som kallas "triggering". Tillståndet kan dessutom göra det omöjligt att helt sträcka ut den drabbade fingern eller tummen – något som kallas "låsning".
Att förlita sig på fingrar eller tummar för upprepade, monotona rörelser är en vanlig orsak till snappfinger. Tillståndet är därför vanligt bland lantbrukare, industriarbetare och musiker. Med tanke på all tid som idag spenderas framför datorer och smartphones kan även personer som skriver eller textar under långa perioder drabbas. Även medicinska tillstånd som ledgångsreumatism, gikt och diabetes är vanliga bidragande orsaker. Dessutom kan kraftfullt grepp om föremål, exempelvis elverktyg, under längre tid förvärra besvären. Snappfinger uppstår oftast mellan 40 och 60 års ålder, men det råder delade meningar om tillståndet är vanligare bland män eller kvinnor.
Smärta vid basen av fingret eller tummen kan vara ett av de första tecknen. Det vanligaste symtomet är dock ett smärtsamt knäppande eller snäppande när man försöker böja eller sträcka ut fingret eller tummen. Besvären blir ofta värre efter att handen varit i vila och lättar sedan något när den sätts i rörelse. I värsta fall svullnar fingret eller tummen och låses faktiskt fast i en böjd position, vilket kräver att man försiktigt sträcker ut den med den andra handen. Ju mer framskridet tillståndet är, desto värre blir smärtan. I extrema fall går fingret inte att sträcka ut alls.
Diagnosen ställs vanligen genom en fysisk undersökning av hand och fingrar hos en ortoped eller handkirurg. Eftersom snappfinger är ett tillstånd i senorna syns det inte på röntgen eller i labbtester. Ofta finns en synlig knuta eller bula över leden i handflatan på den drabbade handen. Fingret eller tummen kan vara svullet, låst i en böjd ställning eller stelt – och i de flesta fall gör det ont.
Om tillståndet orsakas av repetitiva rörelser är första steget att begränsa de aktiviteter som förvärrar besvären. Läkaren kan även välja att vila ut den drabbade handen i en skena för att minska ledrörligheten. Består besvären kan antiinflammatoriska läkemedel, såsom ibuprofen eller naproxen, lindra symtomen. Det är alltid bäst att pröva icke-steroida behandlingar först. Hjälper inte det kan läkaren behöva injicera ett kortisonpreparat direkt i senskidan. Hjälper inget av detta kan kirurgi rekommenderas för att frigöra senskidan och återställa normal rörlighet. En stor fördel är att tillståndet inte återkommer i samma finger eller tumme efter att senskidan opererats frigiven.
Injiceras samma område gång efter gång, om besvären återkommer, kommer steroiderna till slut att förlora sin effekt. Användningen av steroider bör dessutom begränsas på grund av risken för biverkningar. Snappfinger orsakas av en förträngning av den skida som omger senan i det drabbade fingret. Vidgas skidan kirurgiskt glider senan fritt igen när vävnaden har läkt – och normala aktiviteter kan återupptas.
Förstahandsvalet är en handkirurg, alternativt en ortoped om ingen handkirurg finns tillgänglig. Handkirurgen vet exakt var steroidinjektionen ska placeras för störst effekt och minst smärta. Vad gäller kirurgi har dessa specialister ofta utfört betydligt fler ingrepp än allmänna ortopeder. Handen är extremt komplex och förtjänar därför att behandlas av den person som har störst kunskap och erfarenhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online