Den absoluta refraktärperioden är den tid under vilken en muskelcell inte kan generera en ny aktionspotential, oavsett hur stark stimulansen är. Hos hjärtmuskelceller är denna period betydligt längre än hos skelettmuskelceller – nästan lika lång som själva sammandragningen. Detta är ingen slump, utan en avgörande egenskap som ger hjärtat tid att fyllas med blod och pumpa effektivt vid varje slag.
Skelettmuskelceller har däremot en mycket kort refraktärperiod, vilket gör att de kan dras samman snabbt och upprepade gånger – något som behövs för exempelvis snabba och kraftfulla rörelser.
Skulle hjärtmuskelcellernas absoluta refraktärperiod vara lika kort som skelettmuskelns skulle konsekvenserna bli allvarliga för hela kroppen.
Med en kort refraktärperiod kunde hjärtmuskeln aktiveras igen innan den hunnit slappna av. Detta kan leda till en ihållande, krampaktig sammandragning – så kallad tetani. Ett hjärta i tetani hinner inte fyllas med blod mellan slagen och slutar därmed fungera som en pump, vilket är direkt livshotande.
En kortare refraktärperiod gör också hjärtat mer mottagligt för arytmier, det vill säga onormala hjärtrytmer. Elektriska impulser kan cirkulera i hjärtvävnaden och utlösa farligt snabba eller oregelbundna rytmstörningar, exempelvis förmaksflimmer eller ventrikelflimmer, vilket kan vara dödligt.
Både tetani och allvarliga arytmier försämrar hjärtats pumpförmåga. Kroppens vävnader och organ får då mindre syre och näring, vilket kan orsaka trötthet, andnöd och i värsta fall organsvikt.
Det är tydligt att en refraktärperiod av skelettmuskeltyp skulle få allvarliga konsekvenser för kroppen. Hjärtats långa absoluta refraktärperiod har därför utvecklats genom evolutionen som ett skydd: den förhindrar tetani, minskar risken för arytmier och gör att hjärtat kan slå i ett relativt långsamt, stadigt och livslångt tempo.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online