Suboxone är ett kombinationsläkemedel som används vid behandling av opioidberoende. Det innehåller två aktiva substanser: buprenorfin, en partiell opioidagonist, och naloxon, en opioidantagonist. Suboxone var ett av de första läkemedlen som godkändes för beroendevård utanför sjukhusmiljö genom Drug Addiction Treatment Act of 2000 i USA.
Buprenorfin är en partiell opioidagonist, vilket innebär att substansen har vissa opiumliknande egenskaper men med begränsade opioideffekter. Läkemedlet ger fortfarande smärtlindring, avslappning och kan orsaka dåsighet. Buprenorfin kan vara beroendeframkallande, men risken är betydligt lägre än vid fulla opioidagonister som metadon.
Naloxon är en opioidantagonist som blockerar kroppens opioidreceptorer och därmed kan utlösa abstinensbesvär. Substansen tillsätts buprenorfinet för att försvåra missbruk av läkemedlet. Vid korrekt användning, när tabletten får lösa sig under tungan, har naloxon ingen nämnvärd effekt. Krossas tabletten däremot och injiceras eller sväljs, utlöser naloxonen omedelbara abstinenssymtom.
Suboxone minskar användningen av illegala opioider som heroin, morfin eller oxikodon. Behandlingen hjälper patienterna att stanna kvar i vårdprogram, lindrar abstinensbesvär och minskar suget efter droger. Läkemedlet påverkar inte heller kognitiva förmågor eller psykomotoriska färdigheter.
Risken för missbruk av Suboxone är lägre än för många andra opioidläkemedel tack vare innehållet av naloxon. Läkemedlets effekt planar ut vid en dos på cirka 16–32 mg, vilket innebär att ytterligare höjda doser inte ger någon ökad verkan.
Vanliga biverkningar liknar lindriga abstinenssymtom och kan inkludera illamående, kräkningar, värkande muskler och svettningar. Andningsdepression är ovanligt vid behandling med Suboxone, och inga organskador har kunnat kopplas till läkemedelsanvändningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online