Återhämtning från drogberoende: statistik om återfall och vägen till framgång

Återhämtning från drogberoende: vad statistiken egentligen visar

Att läsa statistiken över återhämtning efter drogberoende kan kännas nedslående. Generellt sett är återhämtningsfrekvenserna låga, även om siffrorna varierar kraftigt beroende på vilket preparat det gäller – vissa droger är helt enkelt svårare att bryta sig fri ifrån än andra. Myndigheter som National Institute on Drug Abuse (NIDA) i USA betonar därför att flera behandlingsmetoder måste kombineras – exempelvis medicinsk behandling tillsammans med kognitiv terapi inom öppenvården – för att ge den enskilde de bästa möjliga förutsättningarna att bli drogfri på lång sikt.

Vad innebär återhämtning egentligen?

Enlighet Substance Abuse and Mental Health Services Administration (SAMHSA) definieras återhämtning från beroende som att personen inte återfaller i beroendet under fem år efter genomfört rehabiliteringsprogram. Det är alltså en lång process som kräver uthållighet, både hos patienten och hos vårdgivarna.

Återfallsfrekvenser för olika droger

1998 lät SAMHSA genomföra en studie som kartlade återhämtningsgraden för olika substanser. Resultatet var talande: alkohol och heroin har de högsta återfallsfrekvenserna, med hela 86 respektive drygt 90 procent. Kokain ligger något bättre till med en återfallsfrekvens på 55 procent, medan crack (ett rökbart kokainpreparat) når upp till 84 procent. De bästa siffrorna finns bland brukare av inhalationsmedel och hallucinogena droger, där endast cirka 40 procent återfaller inom femårsperioden. Sammanlagt, för alla narkotiska preparat inklusive missbrukade receptbelagda smärtstillande läkemedel, ligger återfallsfrekvensen på 69 procent.

Tre huvudtyper av behandling

NIDA lyfter fram tre grundläggande strategier inom rehabiliteringen:

• Avgiftning: Ett substituerande läkemedel ersätter det skadliga preparatet för att lindra abstinensbesvär och stabilisera patienten.
• Kognitiva metoder: Terapiformer som bygger upp patientens hanteringsstrategier och stärker den inre motivationen. Målet är att förnuft och medvetna beslut ska förebygga återfall.
• Sluten vård: Högt strukturerade och intensiva program som syftar till att förändra attityder och beteenden. Behandlingstiden varierar, men metodiken är densamma.

I praktiken är kombinationen av samtliga tre metoder – eller åtminstone två av dem – avgörande för att bryta det beroendeframkallande mönstret.

Varför misslyckas så många behandlingar?

Större rehabiliteringsgemenskaper, exempelvis Sober Place, har identifierat fem vanliga orsaker till att drogbehandlingar inte håller i längden:

• Brist på långsiktig planering efter avslutad behandling
• Ovilja att urskilja de underliggande psykologiska orsakerna till beroendet
• Avsaknad av fungerande hanteringsstrategier (coping)
• Kvarvarande ohälsosamma relationer
• Låg självkänsla

Vad krävs för lyckad återhämtning?

I en rapport från 2009 sammanfattade NIDA flera faktorer som är helt centrala för en bestående återhämtning – och vars avsaknad delvis förklarar de dystra återfallssiffrorna. För det första är det kritiskt att behandlingen pågår under den tid som faktiskt krävs; för korta program ger sämre resultat. För det andra spelar psykologisk rådgivning en nyckelroll som en form av långsiktig uppföljning av patienten. För det tredje måste själva behandlingsprogrammet kontinuerligt utvärderas och anpassas efter patientens behov och situation.

Sammanfattningsvis är kontinuerlig uppföljning och anpassning av vården nyckeln till framgång. Med rätt kombination av medicinsk behandling, terapi och långsiktigt stöd går det att vända även de mest nedslående prognoserna.