Vanföreställningar är falska föreställningar utan logisk grund. Det främsta kännetecknet för en vanföreställning är graden av övertygelse – personen är helt säker på att tron är sann, även om den saknar stöd i verkligheten. Vanföreställningar kan vara ett symtom på ett medicinskt, neurologiskt eller psykiatriskt tillstånd, och vissa personer med demens drabbas också av dem.
Demens är ett samlingsnamn för flera olika sjukdomar som orsakas av skador på hjärnan. Det vanligaste symtomet vid alla former av demens är nedsatt korttidsminne. Även om begreppen ibland förväxlas är de alltså inte samma sak – här går vi igenom skillnaderna vad gäller typer, orsaker, förlopp och behandling.
Enligt en artikel i tidskriften Psychiatry Research finns två erkända typer av vanföreställningar. Primära vanföreställningar uppstår plötsligt utan koppling till personens normala tankegångar. De ses ofta tillsammans med andra psykotiska symtom som hallucinationer eller otydligt tal. En vanföreställning kan ingå i en psykisk sjukdom som bipolär sjukdom, schizofreni eller en generell hjärnsjukdom som demens.
Sekundära vanföreställningar förekommer hos personer utan psykiatriska symtom. De påverkas av personens bakgrund – etnicitet, sexuell läggning, religiösa övertygelser eller vidskepelser – eller av en aktuell stressig livssituation. Vanföreställningen fungerar då som en hanteringsmekanism under en svår period i livet. Sekundära vanföreställningar kan också bero på kroppslig sjukdom eller vara en biverkning av läkemedel.
Det finns flera typer av demens: Alzheimers sjukdom (den vanligaste), vaskulär demens, frontotemporal demens samt Lewy body-demens (den mindre vanliga).
Enligt Merck Manual of Healthy Aging kan allvarliga kroppsliga sjukdomar, exempelvis en kraftig infektion, ge upphov till sekundära vanföreställningar. Hjärnförändringar till följd av demens, stroke eller tumör, hög alkoholkonsumtion eller sömnbrist kan leda till primära vanföreställningar. Vissa läkemedel kan dessutom orsaka vanföreställningar som biverkning.
Psykiatern och filosofen Karl Jaspers, som först definierade de tre huvudkriterierna för när en övertygelse ska betraktas som vanföreställning, beskrev primära vanföreställningar (ibland kallade äkta vanföreställningar) i flera undertyper:
Enligt Alzheimers Association är demens ett paraplybegrepp för en grupp sjukdomar som påverkar minnet och tänkandet. Orsakerna bakom alla typer av demens är inte helt klarlagda. Forskare vet att ansamlingar av onormala proteiner i hjärnan hos många demenssjuka stör kommunikationen mellan hjärncellerna, men varför dessa proteiner bildas hos vissa personer är fortfarande okänt.
En person kan dessutom ha mer än en typ av demens samtidigt.
Vanföreställningar kan utvecklas långsamt eller snabbt beroende på orsak. Ett hastigt insjuknande hos en person med demens tyder ofta på ett underliggande medicinskt problem.
Enligt artikeln "Perspectives on the Onset of Delusions" i Clinical Psychology Psychotherapy finns många beskrivningar i forskningslitteraturen om hur vanföreställningar debuterar. Det är fortfarande oklart om det finns en specifik mekanism eller flera som gör att en person utvecklar vanföreställningar, och sociala svårigheters roll är fortfarande omdiskuterad.
Demens har i sig en långsam debut med ett osäkert startdatum. Ofta inser personen inte själv i början att hen har demens – först när minnet försämrats alltmer över tid blir det tydligt att något är fel. Sök medicinsk rådgivning när minnesproblemen börjar störa vardagslivet.
Det enda sättet att diagnostisera demens med fullständig säkerhet är genom obduktion. Läkare har dock tagit fram metoder för att identifiera demens med viss träffsäkerhet medan patienten lever. I de flesta fall utesluter man behandlingsbara tillstånd genom en fysisk undersökning, neurologiska och neuropsykologiska tester samt blodprover och en hjärnavbildning.
Enligt Merck Manual of Healthy Aging går behandlingen av vanföreställningar ut på att hitta rotorsaken. Om orsaken är ett underliggande medicinskt problem, som en urinvägsinfektion, försvinner ofta vanföreställningen när problemet behandlas. Om orsaken är en psykisk sjukdom, som demens, bör vårdpersonal, anhöriga och vänner lugna personen i stället för att konfrontera hen med vanföreställningarna. Många blir bättre med antipsykotiska läkemedel.
Enligt Alzheimers Association kan personer med demens behandlas med så kallade kolinesterashämmare. Dessa läkemedel bromsar nedbrytningen av signalsubstansen acetylkolin, som är minskad i hjärnan hos demenssjuka. Läkemedlen förhindrar dock bara försämring – de botar inte demensen. Efter ungefär ett år minskar effekten, eftersom acetylkolinhalten trots behandling når en nivå där hjärncellerna inte längre kan kommunicera effektivt med varandra.
Ibland kan det också vara nödvändigt med läkemedel som dämpar specifika oönskade beteendesymtom, exempelvis antidepressiva, ångestdämpande eller antipsykotiska preparat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online