Rabies, historiskt kallad vattuskräck, är en dödlig virussjukdom som sprids via saliv från infekterade däggdjur – bland annat fladdermöss, hundar, tvättbjörnar och skunkar. Människor smittas oftast genom ett bett, men smitta kan även ske via repor, öppna sår eller när djurets saliv kommer i kontakt med slemhinnor i ögonen, näsan eller munnen.
De första tecknen liknar en vanlig infektion med feber, huvudvärk och trötthet. När viruset sprider sig till centrala nervsystemet kan patienten utveckla ångest, förvirring, rastlöshet, kraftig salivering, sömnlöshet, hallucinationer och till slut förlamning.
Tyvärr visar sig symtomen ofta först när sjukdomen har nått ett sent och livshotande stadium, vilket gör tidig upptäckt och snabb vård extra viktigt.
Undvik kontakt med djur som uppträder onormalt eller misstänkt. Har du blivit biten eller utsatts för djursaliv ska såret sköljas noggrant med tvål och vatten under flera minuter, och du bör omedelbart söka vård.
Snabb postexpositionsprofylax (PEP), som kombinerar vaccin och i vissa fall immunglobulin, är avgörande för att förhindra att sjukdomen bryter ut.
När kliniska symtom väl har uppstått är rabies nästan alltid dödlig, och vården begränsas till stödjande behandling. Efter en smittexposition ger dock en fullständig vaccinationskur – vanligen sex intramuskulära injektioner under 28 dagar – ett effektivt skydd om den påbörjas direkt.
För sällskapsdjur och boskap används karantän och observation i 10–14 dagar. Vilda djur kan avlivas för att hjärnan ska kunna analyseras avseende virus-RNA. Testning av människor utförs endast hos patienter som utvecklar symtom förenliga med rabies.
Klassisk rabies förekommer inte bland svenska landdjur, men fladdermöss kan bära på europeiskt fladdermuslyssavirus, en närbesläktad variant. Personer som regelbundet hanterar fladdermöss rekommenderas därför att vaccinera sig, och resenärer till länder där rabies är vanligt bör rådfråga vaccinationscentral i god tid före avresa.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online