Parkinsons sjukdom påverkar det centrala nervsystemet och drabbar en persons motorik samt talförmåga. Även om sjukdomens symtom hade observerats ända sedan medeltiden, var det inte förrän 1817 som sjukdomen fick namnet efter Dr. James Parkinson – en brittisk läkare som beskrev symptomen i en formell vetenskaplig skrift. Senare kom den franske neurologen Jean-Martin Charcot att mynta termen ”Parkinsons sjukdom” till hans ära.
Dr. James Parkinson föddes i London den 11 april 1755 och avled i samma stad den 21 december 1824, 69 år gammal.
Dr. Parkinson gifte sig med Mary Dale den 21 maj 1783. Tillsammans fick paret sex barn.
Även om Parkinson främst var verksam som läkare, började han mot slutet av 1700-talet att allt mer fokusera på naturvetenskapen. Hans största intressen var geologi och paleontologi, och han gjorde betydande bidrag som fossilforskare och geolog under en tid när dessa discipliner fortfarande var i sin linda.
År 1817 skapade Dr. Parkinson sitt mest betydelsefulla verk. Genom att publicera An Essay on the Shaking Palsy (En avhandling om den skälvande förlamningen) etablerade han officiellt sjukdomen som ett kliniskt tillstånd. I skriften beskrev han noggrant sex patienter och deras symtom, vilket lade grunden för all modern forskning kring sjukdomen.
Trots sitt banbrytande arbete fick Dr. Parkinson mycket litet erkännande inom medicinvärlden under sin livstid. Först 1912 uppmärksammades hans insatser på allvar, då amerikanen J.G. Rowntree skrev en artikel i Bulletin of the Johns Hopkins Hospital med titeln ”English Born, English Bred, Forgotten by the English and the World at Large”, Such Was the Fate of James Parkinson” – en tydlig påminnelse om hur lätt en pionjär kan glömmas bort.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online