Epilepsi hos barn – fakta om orsaker, diagnos och behandling

Epilepsi är en neurologisk sjukdom som orsakas av övergående elektriska störningar i hjärnan och som leder till återkommande anfall. Enligt Epilepsy Foundation lever cirka 300 000 barn i USA under 14 års ålder med epilepsi, och hälften av alla fall debuterar före 25 års ålder. Hur tillståndet utvecklas varierar från barn till barn – vissa växer ifrån sin epilepsi inom några år, medan andra lever med den hela livet. Behandlingen av barnepilepsi har utvecklats kraftigt de senaste åren, vilket gett många barn en bättre livskvalitet. Ju tidigare epilepsin upptäcks, desto bättre blir förutsättningarna för en effektiv behandling.

Orsaker

Hos sju av tio barn går det inte att fastställa någon orsak till epilepsin – detta kallas idiopatisk epilepsi. När en orsak kan identifieras talar man istället om symptomatisk epilepsi. Vanliga orsaker är då:

• Störningar i hjärnans utveckling
• Syrebrist under eller efter förlossningen
• Ärrbildning i hjärnan efter en huvudskada
• Strukturella avvikelser i hjärnan
• Långvariga feberkramper
• Hjärntumörer
• Infektioner som hjärnhinneinflammation (meningit) eller hjärninflammation (encefalit)

Ärftlighet och genetik

Forskning tyder på att vissa epilepsityper, bland annat absensepilepsi och myoklonisk epilepsi, har en genetisk komponent eftersom de ofta förekommer i samma familj. Det är inte ovanligt att flera personer i en släkt har epilepsi, och risken att insjukna är något förhöjd för den som har nära släktingar med anfallssjukdomar. Detta stärker teorin om att gener spelar en roll för åtminstone vissa former av epilepsi.

Olika typer av anfall

Epileptiska anfall delas in i två huvudgrupper:

• Primärt generaliserade anfall: Den elektriska aktiviteten sprider sig över stora delar av hjärnan och börjar samtidigt på båda sidor. Dessa anfall har ofta en ärftlig komponent.
• Partiella (fokala) anfall: Den elektriska urladdningen begränsas till ett avgränsat område i hjärnan.

Så ställs diagnosen

En epilepsidiagnos ställs först när en person haft två eller fler anfall som inte kan förklaras av andra orsaker, exempelvis lågt blodsocker. För att kunna diagnostisera epilepsi krävs en noggrann anamnes, alltså en detaljerad beskrivning av anfallen. Läkaren vill bland annat veta:

• Om barnet var vaket eller sovande när anfallet inträffade
• I vilken situation anfallet uppstod – plötsligt, efter att barnet rest sig upp eller i samband med en konflikt
• Om barnet verkade ana att något var på väg att hända
• Om barnet var sjukt i samband med anfallet
• Om barnet bet sig i tungan, viftade med armarna, förlorade medvetandet eller ryckte till under anfallet
• Om barnet somnade efteråt, verkade förvirrat eller mindes själva händelsen
• Hur länge anfallet varade
• Om det finns anfallssjukdomar i familjen

Utöver anamnesen används ofta elektroencefalografi (EEG) för att mäta hjärnans elektriska aktivitet, och ibland även magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan.

Behandlingsmöjligheter

Det finns flera olika behandlingsalternativ för barn med epilepsi:

• Läkemedel: De flesta barn behandlas med antiepileptiska läkemedel som syftar till att förebygga nya anfall.
• Vagusnervstimulering (VNS): En stimulator placeras under huden på bröstet, med en tråd som leds upp till vagusnerven på vänstra sidan av halsen. Apparaten skickar regelbundna impulser till nerven och kan anpassas efter varje patients behov. Behandlingen minskar anfallen hos 30–50 procent av de behandlade.
• Ketogen diet: En specialkost med hög fetthalt, låg proteinhalt och utan kolhydrater som kan hjälpa till att kontrollera anfall, särskilt hos barn där läkemedel inte räcker till.
• Kirurgi: I vissa fall kan man operativt ta bort den lilla hjärnregion som utlöser anfallen, eller koppla bort sjuka områden från friska delar av hjärnan.

Med rätt diagnos och en individanpassad behandling kan de flesta barn med epilepsi leva ett aktivt och normalt liv. Kontakta alltid vården om du misstänker att ditt barn har haft ett anfall.