Ordet "renal" kommer från det latinska ordet renes, som betyder njurar. Terminal njursvikt (ESRD – end stage renal disease) innebär att njurarna permanent har slutat fungera. National Kidney Foundation uppskattar att cirka 90 000 nya fall av ESRD upptäcks varje år. Eftersom de enda behandlingsalternativen vid terminal njursvikt är dialys eller organtransplantation är förebyggande åtgärder och tidig diagnos avgörande.
Njursvikt uppstår när njurarna har skadats och inte längre kan utföra sin viktiga uppgift att avlägsna avfallsämnen från blodet och upprätthålla kroppens vätskebalans. Njursvikt kan vara antingen akut eller kronisk. Akut njursvikt kan i många fall vara reversibel, medan den kroniska formen har en betydligt större risk att utvecklas till terminal njursvikt.
Akut njursvikt inträffar plötsligt, vilket innebär att skadan på njurarna endast funnits under en kortare tid. De vanligaste orsakerna är hjärtinfarkt, muskelskador, blodförlust till följd av trauma, blockering i urinvägarna, vissa läkemedel, glomerulonefrit och E. coli-infektion. Det gemensamma för de flesta av dessa orsaker är att de försämrar blodflödet till njurarna.
Glomerulonefrit är en inflammation i glomeruli – de små strukturer i njurarna som filtrerar urinen. Inflammationen hindrar dem från att fungera korrekt och kan i förlängningen leda till kronisk njursvikt.
Kronisk njursvikt uppstår när njurarna inte fungerar ordentligt under en längre tidsperiod. Eftersom sjukdomen ofta fortskrider oupptäckt leder den relativt ofta till terminal njursvikt. Diabetes och högt blodtryck är de två vanligaste orsakerna till kronisk njursvikt. Enligt American Diabetes Association är diabetes den enskilt största orsaken till terminal njursjukdom och står för cirka 43 procent av alla nya fall.
Andra orsaker till kronisk njursvikt inkluderar ärftliga sjukdomar, långvarig blockering av urinvägarna, inflammation samt autoimmuna sjukdomar som lupus.
Några av symtomen vid akut och kronisk njursvikt är desamma, exempelvis:
Akut njursvikt kan dessutom åtföljas av feber, diarré och blödningar. Typiska symtom som är unika för den kroniska formen är sömnlöshet, torr hud, urininkontinens, dålig andedräkt, irritabilitet samt förändrad mental status.
Behandlingen av akut och kronisk njursvikt består i första hand av intravenösa vätskor, läkemedel och en specialanpassad kost. När sjukdomen har utvecklats till terminal njursvikt finns det dock bara två behandlingsalternativ: dialys och njurtransplantation.
Peritonealdialys använder ett kirurgiskt implanterat rör genom vilket speciell vätska förs in i buken. Vätskan absorberar avfallsämnen från kroppen och dräneras därefter bort. En variant av behandlingen utförs helt utan maskin, men maskiner används ofta för att genomföra peritonealdialys hemma eller på sjukhus vid längre behandlingstillfällen.
Hemodialys kan också utföras både hemma och på sjukhus. Metoden använder en intravenös kateter som är ansluten till en maskin som dränerar blod ur kroppen, avlägsnar avfallsämnen och sedan återför det renade blodet till kroppen.
Vid njurtransplantation ersätts den skadade njuren med en frisk njure från en donator. Behandlingen är inte en fullständig bot, men den ger människor möjlighet att leva längre och med bättre livskvalitet. Det största problemet med denna behandlingsform är den akuta bristen på donatornjurar – mycket få av de patienter som behöver en transplantation får faktiskt en ny njure.
Eftersom diabetes och högt blodtryck är de ledande orsakerna till kronisk njursvikt är god kontroll av dessa tillstånd avgörande för att skydda njurarna. Regelbundna hälsokontroller, en balanserad kost, fysisk aktivitet, att undvika tobak samt begränsad användning av njurbelastande läkemedel, såsom smärtstillande NSAID-preparat, kan minska risken för njurskada. Personer med ökad risk – exempelvis diabetiker och personer med högt blodtryck – bör regelbundet kontrollera sin njurfunktion genom blod- och urinprov, eftersom tidig upptäckt kraftigt förbättrar prognosen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online