Om jod placerades i en dialyspåse som sedan sänktes ner i ett bägarglas med vatten skulle jodmolekylerna gradvis diffundera ut från påsen och sprida sig i vattnet. Orsaken är enkel: koncentrationen av jod är högre inuti påsen än i det omgivande vattnet, och vid diffusion rör sig molekyler alltid från ett område med hög koncentration mot ett område med låg koncentration.
Hur snabbt jodet sprider sig beror på flera olika faktorer:
Mindre molekyler diffunderar snabbare än större. Eftersom jodmolekyler är relativt små skulle de sprida sig ganska snabbt genom dialyspåsens halvgenomsläppliga membran.
Ju högre temperatur, desto snabbare sker diffusionen. Molekylerna rör sig mer energiskt i varmt vatten, vilket innebär att jodet skulle diffundera betydligt fortare i varmt vatten än i kallt.
Ett tjockare membran utgör ett större hinder för molekylerna. Jodet skulle därför passera långsammare genom en tjock dialyspåse än genom en tunn.
Om dialyspåsen var försluten skulle jodmolekylerna så småningom nå ett jämviktsläge. Det innebär att koncentrationen av jod inuti påsen blir lika hög som koncentrationen i det omgivande vattnet – molekylerna passerar då fortfarande genom membranet, men i båda riktningarna i lika hög grad.
Om dialyspåsen däremot stod öppen i båda ändar skulle jodet fortsätta att spridas ut tills koncentrationen i vattnet motsvarade koncentrationen i den omgivande miljön. Experimentet illustrerar på ett tydligt sätt hur diffusion fungerar – samma princip som bland annat används inom medicinen vid dialysbehandling av patienter med njursvikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online