Debridering innebär att ohälsosam eller död vävnad tas bort från ett sår för att främja läkningen. Åtgärden är nödvändig för en korrekt bedömning och behandling av alla allvarliga sår, oavsett om de orsakats av trauma, en dåligt kontrollerad infektion eller brännskador.
Det finns flera olika typer av debridering, och det är den ansvariga läkaren som avgör vilken metod som passar bäst för det aktuella såret. Utan debridering riskerar infektionen att sprida sig till blodet, vilket i värsta fall kan leda till amputation eller till och med döden.
Mekanisk debridering är en av de äldsta metoderna. Vid denna procedur får ett fuktigt sårförband med saltlösning (koksalt) torka över natten och fästa vid den nekrotiska (döda) vävnaden i såret. När förbandet tas bort dagen därpå följer den döda vävnaden med.
Processen kan dock vara mycket smärtsam, eftersom förbandet fastnar i både nekrotisk och levande vävnad. Sår som redan har börjat läka och bilda ny vävnad bör därför inte debrideras med denna metod – den är oselektiv och kan skada frisk vävnad, vilket försvårar läkningsprocessen.
Autolytisk debridering utnyttjar kroppens egen förmåga att bryta ner död vävnad med hjälp av dess naturliga fukt och enzymer. Särskilda fuktbevarande förband håller sårvätskan i kontakt med den nekrotiska vävnaden tills den mjuknar och flytande görs, varefter den avlägsnas tillsammans med förbandet.
Fördelen med denna metod är att den bygger på kroppens egna system för att rengöra såret. Autolytisk debridering är den mest selektiva typen av debridering – den avlägsnar endast död vävnad utan att skada omgivande frisk vävnad. Dessutom innebär processen liten eller ingen smärta för patienten.
Kirurgisk debridering utförs med skalpell eller laser och är den snabbaste metoden, men den kräver narkos eller bedövning samt en kirurg. Fördelarna jämfört med andra metoder är framför allt hastigheten och den höga precision med vilken nekrotisk vävnad kan excideras.
Kirurgen avgör exakt vad som ska tas bort för att hejda infektionens spridning samtidigt som så mycket frisk vävnad som möjligt bevaras. Kirurgisk debridering är särskilt effektiv vid stora mängder död vävnad, exempelvis när en aktiv infektion föreligger.
Kemisk debridering baseras på lokal applicering av enzymatiska geler och lösningar som löser upp nekrotisk vävnad. Eftersom enzymerna inte skiljer på levande och död vävnad måste de användas med försiktighet av en vårdpersonal som känner till hur de verkar.
Denna metod är särskilt användbar för patienter som inte är starka nog för en operation, exempelvis äldre personer inom äldreomsorgen där kirurgi inte är ett alternativ. Kemisk debridering ersätter dock inte mekanisk eller kirurgisk debridering när dessa metoder är indicerade.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online