Bikiniatollen, även känd som Bikini Island, drabbades av förödande radioaktivt nedfall efter detonationen av vätebomben den 1 mars 1954 samt de kärnvapenprov som genomfördes på Marshallöarna mellan 1946 och 1958. Innan vätebomben sprängdes tvingades flera hundra urinvånare att lämna sin hemö för att möjliggöra testerna. Nedfallet fick katastrofala följder för öns tidigare invånare när de senare återvände.
När vätebomben detonerades över ön utplånades allt liv och all bebyggelse på tre öar. Vattentemperaturen i området steg till omkring 55 000 grader Celsius, och en krater på drygt en och en halv kilometer i diameter lämnades kvar i revet.
De infödda som återvände till Bikini började snart lida av allvarlig strålsjaka till följd av det radioaktiva nedfallet. Exponeringen gav samtliga invånare en kraftigt ökad risk att utveckla cancer, liksom brännskador och i flera fall tidig död.
Tio år efter detonationen evakuerades ön när myndigheterna upptäckte att höga halter av cesium-137 och strontium-90 – båda radioaktiva isotoper – negativt påverkade såväl människor som miljö. Ön är än idag obeboelig för människor.
Den radioaktiva strålningen har tagits upp i öns ytskikt och sprids vidare via vattnet. Resultatet är att marken blivit kontaminerad och att många växter är oätliga på grund av sina höga strålningshalter. Detsamma gäller havslivet – fisk och andra marina djur runt atollen anses osäkra att konsumera.
Eftersom strålningen nästan helt hållit besökare borta från ön har korallerna haft möjlighet till en dramatisk återkomst. Även om detta kan ses som ett positivt tecken saknas fortfarande 42 korallarter, sannolikt till följd av både den ursprungliga detonationen och den långvariga strålningsexponeringen.
Bikiniatollens historia står som ett av de tydligaste exemplen på kärnvapens långsiktiga konsekvenser för människor, miljö och ekosystem – nästan sjuttio år senare lever spåren av testerna fortfarande kvar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online