Hyperparatyreoidism är en överaktivitet i bisköldkörtlarna som leder till en överproduktion av bisköldkörtelhormon (PTH). Sjukdomen beskrevs och behandlades för första gången på 1930-talet av Fuller Albright vid Massachusetts General Hospital, då verksam inom Mallinckrodt General Clinical Research Center.
De klassiska symtomen på hyperparatyreoidism sammanfattas ofta med den kända engelska versen "moans, groans, stones, bones and psychiatric overtones" – det vill säga allmän sjukdomskänsla och klagomål över att inte må bra, buksmärtor ("groans"), njursten ("stones"), skelettsmärtor ("bones") samt psykiatriska symtom som slöhet, trötthet, depression eller minnesproblem.
Det mest träffsäkra och definitiva sättet att diagnostisera primär hyperparatyreoidism är relativt lätt att upptäcka, eftersom bisköldkörtlarna då producerar en oproportionerligt stor mängd bisköldkörtelhormon samtidigt som kalciumnivån i serum är förhöjd. Ett kombinerat blodprov som visar både PTH och kalcium är därför diagnostikens guldstandard.
Att mäta mängden kalcium i urinen under ett helt dygn kan också användas för att bekräfta diagnosen hyperparatyreoidism. Fungerar njurarna normalt filtrerar de bort mycket av detta kalcium i ett försök att göra kroppen av med överskottet, vilket leder till onormalt höga kalciumvärden i urinen. Urinkalcium är dock ett indirekt mått på bisköldkörtelaktivitet och är endast tillförlitligt i cirka 25 till 40 procent av fallen.
Söker du vård för symtom som återkommande njursten, obefogad trötthet eller bensmärtor är det klokt att nämna misstanken om hyperparatyreoidism, så att rätt blodprover kan tas i tid. Obehandlad sjukdom kan på sikt skada skelettet och njurarna, men tillståndet är i de flesta fall väl behandlingsbart.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online