Digerdöden var en fruktansvärd pandemi som på 1300-talet spred sig snabbt över Europa och dödade ungefär en tredjedel av kontinentens befolkning. Katastrofen, även känd som den svarta döden eller svartedauden, fascinerar och skrämmer fortfarande människor idag. Modern forskning har med hjälp av DNA-analyser av medeltida skelett kunnat fastställa exakt vilken mikroorganism som låg bakom den dödliga epidemin. Här får du lära dig mer om den dödliga bakterie som orsakade digerdöden, hur smittan spreds och hur den kunde härja ett helt kontinent – en av historiens värsta epidemiologiska katastrofer.
En dödlig organism smittade sina offer tyst och snabbt, och de smittade kunde i sin tur föra mikroben vidare till andra människor. En bakteriestam känd som Yersinia pestis är den organism som ansvarar för alla tre former av pest: böldpest, lungpest och blodpest (septikemi). Böldpest var den vanligaste formen under digerdöden. Inom en vecka efter smittotillfället uppstod svarta, svullna bölder – så kallade buboner – på offrets kropp, följda av inre blödningar. Bakterierna förökade sig explosionsartat, överväldigade offrets nervsystem och ledde slutligen till döden.
En dödlig kombination av Y. pestis och kallt klimat gav upphov till lungpest, där offret drabbades av en pneumoniliknande infektion i lungorna. Även om lungpest inte var lika vanlig som böldpest var den betydligt smittsammare, eftersom bakterierna spreds genom luften när den sjuke hostade och därmed kunde infektera personer i närheten. Blodpest var den ovanligaste men samtidigt dödligaste formen. Den uppstod när stora mängder Y. pestis trängde in i offrets blodström. Döden inträffade då blixtsnabbt, oftast inom ett dygn, innan bölderna ens hunnit hinna bildas.
Bakterien Yersinia pestis nådde sina första mänskliga offer via smittspridning mellan djur, förmedlad av råttloppor. Små loppor bet råttor som bar på bakterien. De infekterade lopporna, som fördes in i städer och byar i hundratals över hela Europa på ryggen av sina råttvärdar, bet sedan intet ont anande människor och överförde smittan.
Handeln förvärrade situationen avsevärt och gjorde att pesten kunde spridas över enorma områden på kort tid. Under 1300-talet seglade handelsfartyg lastade med varor från hamn till hamn, och ombord gömde sig råttor som ovetandes transporterade Y. pestis till varje plats där fartygen la till och lossades. Råttorna med sina smittade loppor rörde sig fritt mellan fartygen, stadskärnorna och privata bostäder. På grund av denna smittkedja kan lopporna också betraktas som organismer som bidrog till att orsaka digerdöden.
Även om Y. pestis oftast överfördes till människor via råttor bar även andra djur på sjukdomen i 1300-talets Europa. Möss, ekorrar och andra gnagare som bar på loppor förde de infekterade insekterna in i städer och byar – miljöer som vid den tiden var hårt angripna av dessa djur. Ett ödesdigert misstag under pesttiden var att själv ta bort en död gnagare från hemmet. De levande lopporna hoppade omedelbart från sin döda värd över till den varma människokroppen, där de bet och smittade personen.
Idag vet vi att pest sprids till människor via bett från loppor som bär på bakterien Yersinia pestis, men denna kunskap erhölls inte förrän på 1800-talet. Under digerdöden misstänkte ingen att Europas utbredda råttplåga låg bakom alla dödsfall. Istället förslogs en rad andra förklaringar, allt från jordbävningar till förgiftat dricksvatten. Vissa människor ansåg till och med att synder eller onda krafter i kroppen var den verkliga orsaken till sjukdomen.
Trots att digerdöden är historia lever Y. pestis kvar än idag och smittar fortfarande ett fåtal människor runt om i världen. Skillnaden är att bakterien numera enkelt kan behandlas med antibiotika, förutsatt att diagnosen ställs i tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online