Strålbehandling är en medicinsk behandling där joniserande strålning används, vanligtvis mot olika former av cancer. Det terapeutiska målet med strålbehandling, som även kallas radioterapi eller röntgenbehandling, är att döda cancerceller samtidigt som skadan på friska celler minimeras så långt som möjligt. Tyvärr är det aldrig möjligt att helt undvika skador på friska celler under behandlingen, vilket innebär att behandlingen alltid medför någon grad av biverkningar och toxicitet.
När målet med behandlingen är botande kombineras strålbehandling ofta med kirurgi och kemoterapi. Beroende på cancertyp inleds behandlingen ofta med en operation som avlägsnar större delen av tumören. Därefter följer lokal strålning för att döda tumörceller som lämnats kvar, följt av kemoterapi för att förhindra att cellerna sprider sig till andra delar av kroppen.
Strålning används ibland också för att krympa en tumör före operationen, vilket gör den lättare att avlägsna. I fall där bot är osannolik kan strålbehandling ges i palliativt syfte för att lindra symtom och förbättra patientens livskvalitet.
Strålning dödar celler främst på två sätt: genom att skada cellernas DNA eller genom att bilda destruktiva kemiska föreningar som kallas fria radikaler. Celler som delar sig snabbt är mer känsliga för skador på sitt DNA. Eftersom cancerceller delar sig oftare än friska celler drabbas de i högre grad av strålningens effekter.
Fria radikaler skadar i sin tur i högre grad celler som är väl försedda med syre. Cellerna närmast kanten på en tumör är ofta väl syresatta, medan cellerna i tumörens mitt inte är det. Denna kunskap utnyttjas aktivt vid behandlingens upplägg.
En behandlingsplan för strålterapi omfattar vilken typ av strålning som ska användas, antalet sessioner per vecka, den totala behandlingstiden i veckor samt stråldosen per session. Läkare väljer strålningstyp utifrån strålningens penetrationsförmåga och den vävnadstyp som ska behandlas hos patienten.
Valet av strålningstyp kan ha stor betydelse för hur effektivt behandlingen dödar tumörceller och samtidigt skonar frisk vävnad. Att schemalägga behandlingen i flera sessioner fördelade över flera veckor hjälper till att säkerställa att strålningen huvudsakligen träffar tumörens väl syresatta kant, där den är som mest effektiv.
Eftersom strålbehandling är utformad för att döda celler är det oundvikligt att behandlingen medför någon grad av toxicitet. De kortvariga biverkningarna ses främst i vävnader med snabb celldelning, som huden, benmärgen (där blodceller bildas) och tarmarnas slemhinna.
Om dessa vävnader ingår i det bestrålade området kan problem som kraftig fjällning och förtunning av huden, minskad blodcellsproduktion samt illamående uppstå. Biverkningarnas omfattning beror på stråldos, behandlingsområde och patientens allmänna hälsa.
Eftersom strålbehandling delvis verkar genom att skada DNA är det oundvikligt att behandlingen till viss del ökar risken för cancer i framtiden. Paradoksalt nog är denna risk lägre vid högre stråldoser, även om ingen dos verkar vara tillräckligt hög för att helt eliminera risken.
Ju yngre patienten är vid första exponeringen för strålbehandling, desto mer verkar risken för framtida cancer öka. Detta är en viktig faktor som läkare väger in när de planerar behandling, särskilt för yngre patienter och barn.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online