Vattkoppor är det vardagliga namnet på varicellaviruset. Det är en vanlig barndomssjukdom som i de flesta fall går över av sig själv utan allvarlig medicinsk behandling. Att känna till tecknen och symptomen på vattkoppor är viktigt både för att begränsa smittspridning och för att kunna hjälpa den drabbade att må så bra som möjligt.
Under medeltiden kopplades namnet "koppor" till ett flertal sjukdomar som man trodde var orsakade av en förbannelse. Man ansåg att vattkoppor drabbade barn som hade blivit förhäxade genom svart magi. Den italienska läkaren Giovanni Filippo var den första att beskriva sjukdomen i mitten av 1500-talet. Länge betraktades därefter vattkoppor som en mildare form av smittkoppor. Först på 1700-talet kunde den brittiske läkaren William Heberden visa att det faktiskt rörde sig om en helt egen sjukdom.
Det mest karaktäristiska symptomet på vattkoppor är utslaget. Det börjar som små röda prickar, utvecklas sedan till vita, finnliknande knutor och blir till slut större, vätskefyllda blåsor. Utslaget uppträder först i ansiktet och på bålen för att därefter sprida sig över resten av kroppen, enligt National Institutes of Health. I svårare fall kan blåsor också uppstå i ögonen, i munnen och näsan samt på hårbotten och könsorganen. Enstaka blåsor blir oftast inte större än cirka sex millimeter i diameter och uppträder i mindre grupper. Utöver utslaget kan andra symptom inkludera ont i magen, huvudvärk, allmän värk i kroppen och feber.
Barnhälsoorganisationen KidsHealth bekräftar att barn mellan två och tolv år är den grupp som drabbas oftast, även om sjukdomen är vanlig fram till 15 års ålder. Spädbarn och vuxna som insjuknar tenderar att få svårare besvär än de som får vattkoppor under barndomsåren. Den som en gång haft sjukdomen bär på viruset resten av livet. Det innebär att personen blir immuna mot nya utbrott av vattkoppor, men samtidigt löper större risk att senare i livet drabbas av bältros, som orsakas av samma virus.
Enligt Immunization Action Coalition är det idag standard att vaccinera barn vid 12–15 månaders ålder mot viruset som orsakar vattkoppor, följt av en påfyllnadsdos mellan fyra och sex års ålder. Barn som inte är vaccinerade kan insjukna i sjukdomen, som är mycket smittsam. Behandlingen syftar främst till att lindra symptomen och hålla barnet bekvämt. Lokal vård, exempelvis klippande krämer, kan minska klådan och hindra barnet från att repa sig. Febernedsättande medicin som innehåller paracetamol kan ges för att lindra obehag och sänka febern. Medicin med aspirin ska däremot helt undvikas, eftersom det i kombination med viruset kan utlösa Reyes syndrom, ett allvarligt tillstånd som kan skada lever och hjärna.
Alla blåsor hinner vanligen bryta ut under loppet av två till fyra dagar, medan symptomen därefter kan bestå i ytterligare fem till tio dagar. Ett barn med vattkoppor är i regel redan smittsamt två dagar innan utslaget syns, vilket gör sjukdomen mycket lätt att sprida. Smittsamheten kvarstår så länge det finns öppna, vätskefyllda blåsor. Barnet bör därför stanna hemma från skolan eller förskolan tills alla blåsor har torkat och skorpat ihop sig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online