Bukspottkörteln har två viktiga funktioner i kroppen. Som exokrin körtel utsöndrar den matsmältningsenzymer som blandas med galla från levern och gallblåsan och töms i tolvfingertarmen, där de bryter ner proteiner och fetter. Som endokrin körtel består den av specialiserade cellgrupper – de så kallade Langerhanska öarna – som utsöndrar hormonet insulin, vilket reglerar blodets glukosnivå, samt glukagon och somatostatin som också bidrar till att kontrollera blodsockret.
Cancer kan uppstå i vilken del av bukspottkörteln som helst. Valet av behandling beror på tumörens läge, storlek och hur långt sjukdomen har utvecklats. Nedan går vi igenom de tre viktigaste behandlingsformerna: kirurgi, kemoterapi och strålbehandling.
Ett av de största problemen med kirurgisk behandling är att bukspottkörtelcancer ofta hunnit gå långt innan symtomen visar sig – exempelvis smärta, viktförlust, gulsot, diabetes eller anemi. Innan en operation utförs görs därför oftast en laparoskopi, där en flexibel slang med kamera förs in i buken för att undersöka om cancern har spridit sig (metastaserat). Har cancern spridit sig betraktas tumören som inte opererbar.
Enligt National Cancer Institute uppstår cirka 90 procent av alla tumörer i körtelgångarna, och de flesta sitter i bukspottkörtelns huvud, nära tolvfingertarmen. Lokaliserade tumörer i bukspottkörtelhuvudet, som ofta blockerar gallans flöde, eller i de Langerhanska öarna, som påverkar insulinnivåerna, kan i vissa fall avlägsnas kirurgiskt.
En operation innebär vanligtvis att delar av magsäcken, bukspottkörteln, gallblåsan, gallgångarna och tolvfingertarmen tas bort – ett ingrepp som kallas Whipples operation (pankreatikoduodenektomi). Hela eller delar av bukspottkörteln kan tas bort, men en fullständig borttagning leder till svår diabetes. Om tumören inte kan avlägsnas kirurgiskt placeras ibland en stent (ett litet rör) i gångarna för att hålla dem öppna och lindra symtomen.
Kemoterapi ges vanligtvis efter att en tumör tagits bort kirurgiskt, för att kontrollera eventuell okänd spridning av cancerceller utanför bukspottkörteln. Behandlingen används även direkt när cancern har spridit sig och inte går att operera. Överlevnadstalen vid enbart kemoterapi har historiskt sett varit mycket dåliga, men enligt National Pancreas Foundation visar det relativt nya läkemedlet gemcitabin lovande resultat.
Det kemoterapeutiska läkemedel som använts mest är 5-fluorouracil (5-FU), vilket tyvärr ger kraftiga biverkningar. Pågående kliniska studier jämför behandling med enbart gemcitabin, kombinationer av gemcitabin och 5-FU samt kombinationer med andra läkemedel för att fastställa bästa möjliga behandlingsstrategi. Dessutom utvärderas en ny typ av läkemedel som hämmar enzymet farnesyltransferas, vilket spelar en aktiv roll i cancercellernas tillväxt.
Strålbehandling används ofta i kombination med kemoterapi, antingen efter en operation eller när cancern inte går att operera. Kemoterapin verkar systemiskt i hela kroppen, medan strålningen utgör en lokal behandling som endast påverkar de celler som direkt träffas av strålen. I vissa fall kan strålning användas för att krympa tumörer och lindra smärta eller andra symtom, även när en botande behandling inte längre är möjlig.
En nyare behandlingsform är stereotaktisk radiokirurgi med CyberKnife – ett datoriserat system som riktar flera strålknippar mot små, väl definierade områden i kroppen. Enligt Rocky Mountain CyberKnife har studier visat att CyberKnife-behandling kan krympa bukspottkörteltumörer eller stoppa deras tillväxt. Kliniska studier pågår bland annat vid Stanford University, där CyberKnife-testning kombineras med kemoterapi för att undersöka effekten av behandlingen i följd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online