Hyperaktivitetssyndrom hos barn är en form av ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), en av de vanligast förekommande beteendediagnoserna hos barn. Alla barn med ADHD är dock inte hyperaktiva – vissa har främst koncentrationssvårigheter, medan andra främst är hyperaktiva eller har en kombination av båda varianterna. Det finns idag ingen bot mot störningen, men flera olika behandlingsalternativ kan hjälpa barnet att hantera sina symtom. Behandlingen kombinerar ofta medicinering med samtalsterapi, och både diagnos, behandlingsval och svårighetsgrad varierar från barn till barn.
Studier under senare år visar att ungefär ett av tretton skolbarn i USA uppfyller kriterierna för ADHD, även om många av dem aldrig får en diagnos. En studie från Cincinnati Children's Hospital Medical Center från 2007 visade att 8,7 procent av barnen i åldrarna 8 till 15 kunde klassas som ha ADHD. De amerikanska smittskyddsmyndigheterna (CDC) redovisar något mer konservativa siffror och uppskattar att mellan 3 och 7 procent av alla skolbarn har tillståndet.
Båda källorna är överens om att pojkar oftare än flickor uppfyller kriterierna – cirka 9,5 procent av pojkarna jämfört med 5,9 procent av flickorna enligt CDC. Pojkar är dessutom särskilt benägna att hamna på den hyperaktiva sidan av spektrumet.
Barn med hyperaktivitetssyndrom har ofta svårt att sitta stilla. De vrider sig eller lämnar sin plats i situationer där de förväntas sitta lugnt, pratar ofta överdrivet mycket och har svårt att vänta på sin tur – oavsett om det gäller ett samtal eller ett spel. När de ställs en fråga försöker de ofta svara innan frågan ens hunnit bli färdigställd.
Alla barn kan dock visa vissa av dessa beteenden utan att det nödvändigtvis tyder på hyperaktivitetssyndrom. Föräldrar bör framför allt vara uppmärksamma om beteendet stör skolarbetet eller barnets relationer med kamrater.
Inom vården finns inget specifikt test som kan avgöra om ett barn har hyperaktivitetssyndrom. Psykiatriker, psykologer, barnläkare och neurologer kan alla ställa diagnosen, men psykologer kan inte skriva ut mediciner och neurologer kan inte erbjuda samtalsbehandling.
Läkare undersöker barn som misstänks ha hyperaktivitet, men de tittar också på belägg utanför undersökningsrummet. De kan till exempel kontakta lärare, tränare och förskolepersonal för att få en mer komplett bild av barnets beteende. Eftersom flera andra tillstånd – bland annat hypertyreos, sömnstörningar, autism och stämningsstörningar – kan ge liknande symtom vill läkarna också utesluta dessa innan diagnosen fastställs.
Kombinationen av medicinering och samtalsterapi är den mest effektiva behandlingen för barn med hyperaktivitetssyndrom. Stimulerande läkemedel som Ritalin, Adderall och Dexedrine förskrivs ofta för att balansera nivåerna av signalsubstanser i hjärnan, men det brukar krävas en period av prov och justering för att hitta rätt dos.
Samtalsbehandlingen kan omfatta träning i sociala färdigheter och gruppsessioner, särskilt för äldre barn. Föräldrar och andra familjemedlemmar behöver ofta också stöd och vägledning för att lära sig bästa sättet att bemöta störningen. Hyperaktiva barn mår bra av tålamod, värme och tydlig struktur i vardagen.
Det finns även ett antal alternativa behandlingsmetoder, även om forskningsunderlaget för de flesta är svagt. Exempel är yoga, kostförändringar som att utesluta koffein eller tillskott av vitaminer, samt örtpräparat som ginseng.
Den direkta orsaken till hyperaktivitetssyndrom hos barn är fortfarande okänd, men forskare har identifierat flera riskfaktorer som kopplas till högre frekvens av störningen. De flesta är överens om att störningen har genetiska kopplingar, vilket tvillingstudier visar, enligt CDC.
Mödrar som röker eller dricker alkohol under graviditeten ger sitt barn en högre risk att utveckla störningen. Barn som föds för tidigt eller med låg födelsevikt löper också förhöjd risk. Andra faktorer som ofta misstänks orsaka hyperaktivitet – exempelvis att äta mycket socker eller se mycket på tv – orsakar inte direkt störningen, men de kan förstärka symtomen hos barn som redan har den, enligt CDC.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online