Sjuksköterskor dokumenterar ofta detaljer kring administrering av intravenösa vätskor, oavsett om de tar emot en muntlig ordination från en läkare via telefon, skriver löpande journalanteckningar, förbereder en överflyttning till en annan avdelning eller lämnar lägesrapport till nästa skift. Trots de tekniska framstegen med programmerbara infusionspumpar är förfarandet för att skriva och rapportera intravenösa hastigheter i grunden detsamma som när dropp rutinmässigt hängdes i glasflaskor.
Anges först namnet på eller typen av vätska som ska administreras, till exempel D5W (5 % glukos i vatten), NaCl 9 mg/ml (koksaltlösning) eller Ringer-laktat.
Om vanliga elektrolyter ska ingå i behandlingen anges deras namn och mängd i den övergripande beteckningen. Kaliumklorid, kemiskt förkortat KCl, är exempelvis en vanlig tillsats som doseras i milliekvivalenter (mEq).
Textens första del kan då lyda: ”D5W + 20 mEq KCl …”
Skriv sedan den takt med vilken vätskan ska ges. Intravenösa vätskor mäts i milliliter (ml) eller kubikcentimeter (cc); båda måtten är identiska och används omväxlande. Infusionstakten anges normalt som den volym som ska tillföras per timme. Om ordinationen till exempel anger att droppen ska gå på 75 ml per timme blir texten: ”D5W + 20 mEq KCl @ 75 ml/t”.
Om ordinationen anger en totalmängd ska även denna skrivas ut. Det kan gälla exempelvis en ordination där endast en liter ska infunderas. Noteringen skulle då lyda: ”D5W + 20 mEq KCl @ 75 ml/t × 1 L”. Denna typ av ordination är dock ovanlig. Vanligare är att infusionen fortsätter tills takten höjs eller sänks i ml per timme, eller tills behandlingen avslutas helt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online